The Lost Boys 1987

Tio år efter ”Vampyros Lesbos”, men innan  90-talets vampyrvåg med ”Dracula”, ”En vampyrs bekännelse”, ”From Dusk till Dawn” och ”Blade” hittar vi ”The Lost Boys” med sin flummiga berättarstil och sitt feta soundtrack. Filmen osar 80-tal med sina pubertala vampyrjägare i Rambokläder, knepiga klippning och enkla specialeffekter. Man måste gilla 80-talets förälskelse i att överdriva och dess färgglada scenografi för att uppskatta filmen. Har du svårt för filmer som ”The Goonies” och ”Ghostbusters” ska du nog kolla in ”Only Lovers Left Alive” istället. För denna film lämnar ingenting över åt fantasin och det är rakt på sak med coola snubbar i skinnjackor på hojs och snygga brudar i permanent.

En vän mor, som nyligen separerat från sin man, har lämnat hus och hem för att flytta in med sina två söner hos sin gubbstrutt till farsa i Santa Carla. (Tänk dig Sunnydale fast 80-tal med billiga Statoil-brillor). Solen gassar och gatorna kryllar av skummisar i gothkläder som hånglar med råttor, anslagstavlorna täcks av ”Missing Kid”-affischer och brudar i bikini skvätter obekymrat vatten på varandra i uteduscharna. Mitt i detta glassiga, dekadenta strandmecka döljer sig dock något än mer lurt än gubbstruttens uppstoppade bävrar. Redan i introt anar man oro då en punkig, ung Kiefer Sutherland scoutar läget på en karusell för barn. Rödfiltret är på och hiskliga ljudeffekter dånar ur högtalarna när vampyrerna glufsar i sig sina offer. Storyn är så förutsägbar att det knappt går att spoila något, men det luktar järn från start då storebrodern i familjen, Michael, blir indragen i fel motorcykelgäng.

Trots att det är en vampyrfilm sparas det på blodet ända till slutet, då det plötsligt sprutar överallt och övergår i splatter. ”The Lost Boys” får nog snarast ansluta sig till kategorin skräckkomedier, så som de gjordes på 80-talet(d.v.s. inte särskilt läskiga). Och ”Twilight” var inte först ut med sina glittrande vampyrer. När rambokillarna köttar vampyr skvätter det minsann både blod och paljetter. Man kan också se att Joss Whedon troligtvis inspirerats av ”The Lost Boys”-vampyrernas nunor, som är långtifrån silkeslena och förföriska. Vad som är riktigt sjukt, hat-kärlek-sexigt är dock saxofonsekvensen i början av filmen. Den är så obehagligt fascinerande ostig att jag måste slänga in länken till den mitt i recensionen.

”The Lost Boys” är inte den bästa vampyrfilmen som gjorts, men den har lyckats hitta sin egen 80-talsnisch med vampyrgänget som ser ut som tagna ur ”Culture Club” och med ett soundtrack som innehåller allt från ”People are Strange” till ”Cry Little Sister” och ”Lost in the Shadows”. Den har kapslat in ett stycke historia med sina comic-shop-miljöer, dubbelexponeringar och starten på ”The Two Corye's”-eran. Vampyrerna ligger närmre ”Dracula”-originalet än ”Twilight”, de är mer barbariska och inte särskilt charmiga. Den är proppad med repliker man hört förut som ”Join us!” ”Never!” och namnet ”Michael” nämns 120 gånger. Trots sina uppenbara brister så är den sliskigt sexig och när det snackas kärlek vid första ögonkastet så är det i uttryckets sanna bemärkelse.

Gillar du ”Twilight” och ”The Vampire Diaries”, så är nog inte denna för dig. Om du däremot föredrar vampyrer så som de gestaltades innan Anne Rice förskönade de blodtörstiga monstren så kör igång VHS:en. Är du dessutom ett barn av 80-talet som fortfarande uppskattar det där sköna tönt-skimret så bara måste du se denna kultfilm.