The Lost King 2022

”En häst! En häst! Mitt kungarike för en häst!” klingar nog bekant även om du inte har någon djupare kunskap om Shakespeare. Repliken kommer från Shakespeares historiska pjäs ”Richard III,” som förstås handlar om den engelska kungen med samma namn. (Tillåt mig snabbt rekommendera filmatiseringen med Ian McKellen, den är guld!)

 

Richard III var en kontroversiell historisk figur med puckelrygg som mördade sina brorsöner för att bli kung under två år på 1480-talet, innan han stupade vid slaget vid Bostworth Field, och hans kropp slängdes i en flod. Eller?

 

I denna verklighetsbaserade berättelse ser Philippa Langley (Sally Hawkins, känd från ”The Shape of Water”) en uppsättning av ”Richard III” och någonting slår rot i henne. Hon lider av kronisk trötthet, får ingen uppskattning på jobbet, har svårt att släppa saker även om det gör det värre för henne själv, och måste dessutom jonglera sina barn och exmake - men något med att göra efterforskningar kring Richard ger henne energi.

 

När hon sen får reda på att ingen vet var han är begravd blir hon allt mer besatt i att lista ut var hans kropp befinner sig. Hennes efterforskningar leder till en teori men att få de akademiker som skulle göra utgrävningen och de på stadskontoret som skulle ge tillstånd att tro på en amatörhistoriker är den svåra biten…

 

Hur gör man en film om en historiskt viktig händelse som är spännande, men som mest bestod av läsande, mejlande och möten? Tvåfaldigt Oscarsnominerade regissören Stephen Frears (som har en lång karriär av filmer med ojämn kvalitet) och hans team har gett extra tryck till ordet "baseras" i "baseras på verkliga händelser". Philippa börjar nämligen hemsökas av Richard III efter att hon sett pjäsen. Han spelas fortfarande av skådespelaren, så han talar om sitt riktiga liv som kung i en uppenbar plastkrona. Det är en otippat välfungerande lösning, deras små stunder ihop är några av filmens höjdpunkter.

 

Annat som fungerar väl är relationen mellan Philippa och hennes exman John (Steve Coogan, som även skrivit manus), de har utmärkt kemi som ett utmattat medelålderspar som stretar på efter bästa förmåga och försöker navigera livet som skilda.

 

Filmen har bra beståndsdelar i en intressant historia, en för det mesta utmärkt rollbesättning från huvudrollerna ner till småroller med någon enstaka replik, och tar inte sig själv på allt för stort allvar.

 

Men ändå är det något som inte riktigt klickar. Mycket av det beror på hur antagonisten hanteras. Den verkliga Philippa Langley och Leicesters Universitet har av allt att döma ingen varm relation i verkligheten, båda verkar tycka att den andre tar åt sig för mycket av äran över fyndet. Det finns olika sätt att gestalta det på, men Frears väljer att göra det melodramatiskt på ett sätt som inte matchar resten av filmen. Jag är villig att tro att universitetets representanter betedde sig som rövhattar, men det blir lite väl. Om det bara funnits samma mått torra humor i den biten som i resten av filmen hade det kunnat fungera.

 

Men även så är det en film som är trevlig utan att vara sockersöt, charmig men kantig. Philippa Langley tillåts vara en krånglig person. Det är en sån film som får en att gå hem och googla lite för att lära sig lite mer om Richard III, som får en att tänka lite på hur vår historia skrivs och hur arbiträrt det är, utan att kräva för mycket tankekraft.

Ibland är det bara skönt att sjunka ner i en biostol och se en film om en kvinna besatt av en kung vars kropp tappats bort. Det behöver inte vara svårare än så.