The Lovebirds 2020

Filmen börjar med att våra två huvudkaraktärer, Leilani (Issa Rae) och Jibran (Kumail Nanjiani) möts och faller för varandra. Fyra år senare är de mitt i ett eskalerande gräl som slutar med att de både gör slut och blir inblandade i ett mord. Det blir minst sagt en annorlunda kväll mot vad de hade föreställt sig.

Mördaren flyr från brottsplatsen när två förbipasserande dyker upp, som direkt antar att Leilani och Jibran är de skyldiga (och det är trots allt deras bil som är ”mordvapnet”). Paret, eller snarare ex-paret, flyr därifrån i panik.

Paret kommer snabbt fram till att det enda sättet att inte bli arresterade är att hitta den verkliga brottslingen, med den sortens logik som bara finns på film. Samtidigt är det häri som mycket av komiken växer fram: två helt vanliga människor som slängs in i filmvärldens hysteriska intriger. Som tittare skrattar man både åt att man själv förmodligen skulle vara lika värdelös på att krossa ett fönster i en nödsituation och åt att genrens kännetecken egentligen är så överdrivet löjliga samtidigt som vi inte kan låta bli att älska dem.

Men den satiriska humorn bryts märkligt nog av karaktärernas eviga skämtande. Visst förstår man att det i framför allt Jibrans fall är ett slags försvarsmekanism, men det framstår ändå som såpass otroligt att det slår hål på det roliga. Det hade inte skadat att få se lite mer faktisk skräck hos skådespelarna. Filmens självmedvetenhet skapar också en större medvetenhet hos tittaren, som gör det svårare att slappna av och bara njuta.

Det filmen lyckas allra bäst med är faktiskt Leilanis och Jibrans förhållande. Även om skådespelarna har mer av en vänskaplig kemi än en romantisk sådan, så är mycket av deras gräl välskrivna och väl agerade. Mitt i deras värsta fajt finns en undangömd, och kanske rentav bortglömd ömhet, och med små medel får vi långsamt upptäcka hur bra de egentligen känner varandra. Det finns många varma scener, som också är bland de roligaste. Att se den sortens långa förhållande, där karaktärerna varken är gifta eller har barn, är kanske inte heller helt vanligt i den här typen av film.

Allteftersom filmen fortskrider blir det uppenbart vad som fungerar, och inte. På grund av dess koncept känns de överdrivet dramatiska scenerna, som involverar allt från hett baconfett till märkliga sekter, ganska trista. Men detta måste också vara en högst personlig bedömning. Om man gillar humor likt den i ”The Hangover” (2009) eller ”Game Night” (2018) kan detta definitivt vara något att ge en chans, även om jag skulle argumentera för att denna inte riktigt håller samma nivå. Men kanske faller också humorn i detta fallet på att det extrema aldrig riktigt vågar vara underligt nog, och därför inte framstår som något nytt.

Desto roligare däremot, i mina ögon, är parets oförmåga att lösa situationen de hamnat i. Att de dessutom precis har gjort slut framhäver det absurda, och svårhanterliga, i allt som händer. Det blir snart uppenbart hur svårt det faktiskt kan vara att smälta in i farliga sammanhang, eller bara att olovligt ta sig in i rätt lägenhet. Allra roligast blir det när paret gemensamt försöker skrämma en stackars kille och av någon anledning börjar prata om kompostering.

Tempot i filmen är genomgående högt, och strukturen episodisk. Den ene skurken efter den andra uppenbarar sig, och blir allt galnare, medan Leilanis och Jibrans förhållande kommer upp till ytan. Det är en bra mix, även om det aldrig riktigt lyfter.

”The Lovebirds” är en något svajig men helt klart underhållande komedi om ett dysfunktionellt par, eller ex-par, och ett osannolikt brott. Helt rätt för en trött hemmakväll, men knappast en ny favorit.