The Machine 2014

"The Machine" börjar som en snygg och lovande framtidsdystopi där den brittiska försvarsmakten försöker uppfinna det perfekta vapnet i det Kalla Krig mot Kina som just nu pågår. Soldater som fått så allvarliga hjärnskador att de inte skulle kunna överleva används som försökspersoner. Med implantat i hjärnan och med proteser istället för de armar och ben de har förlorat blir de oövervinneliga krigsmaskiner.

Vi får stifta bekantskap med Vincent, ett riktigt geni som arbetar med programmeringen av robotarna. Men Vincent försöker inte bara göra dem övernaturligt starka, utan jobbar även på deras mänskliga sida så att de ska gå att kommunicera med. När graduate-studenten Ava visar upp sin kreation som inte bara förstår människor utan även verkar ha känslor anställer han henne som arbetspartner.

Snart står det klart att Vincent, vars dotter är svårt sjuk, har en dold agenda som ligger helt utanför kriget med Kina. Och samarbetet med Ava får konsekvenser som ingen av dem räknat med.

Miljöerna som målas upp i "The Machine" får filmen att se övertygande välproducerad ut. Stora, dovt belysta hangarer långt under jorden, obehagligt kala intervjurum som för tanken till fängelseceller, och smink och specialeffekterna som är värdiga att vara med i en storbudgetfilm. Toby Stephens ("Die Another Day") som spelar Vincent för tankarna till en brittisk Guy Pearce, och Caity Lotz ("The Pact") som gör Ava skulle kunna vara en yngre Malin Åkerman.

Till att börja lyckas de övertyga mig om att det här kan bli något riktigt bra. Till och med den zick-zackiga redigeringen, där vi ständigt hoppar till en ny scen utan att den förra riktigt har fått avslutas, känns som ett medvetet grepp som kan fungera. Men när användandet av den tekniken bara fortsätter går det inte att bortse från att karaktärerna aldrig får etablera sig ordentligt. Och snart står det klart att anledningen är att de inte har så mycket djup att komma med. Bättre då alltså att försöka virra bort tittarna med att klippa till en ny scen, men biopubliken är smartare än så och kommer förstås att genomskåda detta.

Vincent ska vi känna med för att han har en sjuk dotter som han besöker på sjukhus, vilket dessutom är de enda scenerna i hela filmen som utspelar sig utanför Försvarsmaktens bunker. Men det hade ju inte skadat att ge honom lite mer kontext eller bakgrund att jobba med.

Filmen beskrivs delvis som en kärlekshistoria, men även här saknas etableringen så till den grad att man inte förstår att det är ömma känslor vi pratar om förrän repliken "Jag älskar dig" viskas fram.

Både Lotz och Stephens gör ett vettigt jobb med materialet de har. Speciellt är det svårt att inte bli imponerad av Lotz under fight-bitarna, framför allt för att hon ser allt annat än musklig ut i tidigare scener. Men det hjälper ju inte när denna action ramas in av ett mycket udda soundtrack - en slags enerverande loop som hämtat från en spel-arkad snarare än något maffigt som passar när det gäller.

Som redan nämnt har de två skådisarna inte mycket till manus att arbeta med, och till slut blir det faktiskt en riktigt sentimental sörja som gränsar till en "sjunka ner i fåtöljen"-nivå.

Det är synd när det är så tydligt att skaparna är duktiga vad gäller en aspekt och lagt allt krut på den, men att man låter det andra falla helt handlöst. För att "The Machine" är snygg på ytan, det håller förstås inte hela vägen. Långt ifrån.