The Man from Toronto 2022

Teddy (Kevin Hart) arbetar som säljare för ett gym, men inget intresse finns för hans egenhändigt uppfunna produkter. Han är så misslyckad att han gett misslyckande ett nytt verb baserat på hans namn; att "teddya" något. Mannen från Toronto (Woody Harrelson) är expert på att få folk att prata genom tortyr. Varken polis eller de flesta brottslingar vet hur han ser ut och de klienter som sett honom håller tyst om det. Han är en legend bland brottslingar och ett spöke för polisen. Ett missförstånd i en liten håla med det fyndiga namnet Onancock gör så att dessa två mäns vägar korsas och de hamnar båda i skottlinjen för en attentatsgrupp.

 

Med "The Hitman's Bodyguard" och "The Expendables 3" på meritlistan så har regissören Patrick Hughes visat att han vet hur man gör grabbig actionfilm med den komiska glimten i ögat. "The Man from Toronto" bryter inte det mönstret på något sätt. Å andra sidan är Hughes grymt skicklig på det han gör så varför byta inriktning? Vi får en totalt omaka duo som mestadels verbalt, men ibland även fysiskt, bråkar sig fram mellan livsfarliga situationer. Den som redan har sett ett par filmer av den här typen vet vad som väntar. Man får som actionälskare varken mer eller mindre än det man vill ha.

 

En buddyfilm bygger uppenbart på att kemin mellan skådespelarna som spelar huvudrollerna fungerar. Woody och Kevin hittar rätt. Det är avgörande för att man ska kunna gilla filmen att man uppskattar Harts ständiga prat och hetsiga skämtande från första till sista scen. Personligen dras jag med av hans entusiasm och dialogen är rolig med sköna repliker som sitter som de ska. Woody är cool i sin roll. Han ger genom små uttryck karisma till karaktären som givetvis är mer emotionellt komplex än man från början kan tro. Han sätter dessutom sina stenhårda oneliners klockrent. Övriga karaktärer står i manuset i duons skugga, men birollsskådespelarna gör ett bra jobb med att backa upp Kevin och Woody.

 

Starten är aningen ojämn och manuset stapplar märkbart den första halvtimmen. Detta trots att vi kastas raka vägen in i det missförstånd som driver filmen. Det känns hur filmen söker det rätta tonfallet med fungerande balans mellan action och humor. När det väl släpper så blir det dock rejält åka av. Hughes får fokusera på det han kan bäst; adrenalinstinn action. Det är då det där snygga fotot som vi känner igen från hans tidigare filmer kommer fram. Kulor, slag och sparkar känns rejält att se på och höra tack vare att Hughes håller våldet rått och realistiskt. Det är också då filmen får nerv och man dras in i den på riktigt.

 

Givetvis kommer de flesta actionscenena med en välvald låt för att ge den ännu mer puls. Soundtracket i allmänhet förtjänar att nämnas. Det är välfyllt med skön musik precis som det ska vara i den här typen av film. Filmen är så medryckande i tempot att det ständiga våldsförhärligandet och det i tonen lättsamma framförandet av de svarta våldsskämten blir underhållande hur pacifist man annars än är som tittare. Faktum är att jag sällan har sett en actionkomedi med en så hög bodycount som den här har.

 

Man kan lugnt säga att Hughes lyckades att inte teddya den här filmen och jag ser fram emot vad han än tänker göra med nästa. Den här typen av gammaldags uppbyggd buddyaction är det inte många som gör längre och det är en subgenre som jag älskar.