The Man Who Sold His Skin 2020

Efter att öppet ha proklamerat sin kärlek till flickvännen Abeer och sin kritik mot den syriska regimen tvingas Sam (Yahya Mahayni) lämna hemlandet och kastas in i en osäker flyktingtillvaro. I hopp om att återförenas med sin stora kärlek donerar Sam sin hud till en renommerad stjärnkonstnär som vill tatuera in ett enormt Schengenvisum på hans ryggtavla. Ironiskt nog har Sam större tillgång till Europa som ett utställningsverk än som flykting. Men den frihet som han drömt om visar sig komma med en dyr prislapp. 

 

I sin andra fiktionslångfilm återvänder den tunisiske regissören Kaouther Ben Hania till systemkritiken som präglade även debuten “Skönheten och odjuren” (2017). Då synades hemlandets korrupta och patriarkala rättssystem ur ett kvinnligt våldtäktsoffers perspektiv. I “The Man Who Sold His Skin” är det istället den Europeiska flyktingpolitiken och den världsfrånvända konstvärlden som får sig en släng av sleven på bästa Ruben Östlund-manér.

 

Inspirationen kommer från den belgiske konstnären Wim Delvoye (som själv dyker upp i en cameo-roll) vars tatuering på en mans rygg såldes till en tysk konstsamlare. Tatueringsbärarens kontrakt stipulerade att han varje år var tvungen att spendera en viss tid sittandes på ett galleri, utan kläder på överkroppen. Ben Hania lånar från verkligheten och höjer insatserna genom att korsa denna absurda människohandel med den syriska flyktingkrisen – och vips har vi en satirisk observation till festivalfavorit, om frihet och människovärde, med fingret rätt på samtidspulsen. 

 

Men är det en bra film då? Tja, ful är den näppeligen. Fotografen Christopher Aoun (“Kapernaum”) ramar elegant in Sams ömsom tragiska, ömsom absurda öde i vidvinkelbilder som andas utanförskap och maktlöshet. Men likt närbesläktade “The Square” serveras publiken med en rad klumpiga manuskonstruktioner och kvasiuppgörelser med de laddade frågor som filmen ger sken av att utmana. Jag hade önskat att Ben Hania vågade mer, istället bjuds vi på en riskminimerande intrig vars centrala kärlekshistoria mest står i vägen för dramats långt mer intressanta teman. “The Man Who Sold His Skin” når aldrig in under huden och förblir tyvärr en vagt tankeväckande, mjuk provokation – ett välpaketerat koncept, men inte jättemycket mer.