The Man Who Stole Banksy 2018

Maikel Canawati har sagt till Svenska Dagbladet år 2008 att Banksy är ”varken lång eller kort, varken fet eller mager, bara helt vanlig”. Likväl är hans konst allt annat än.

Banksy är en anonym graffitiartist som skapar satirisk streetart i stencilstil. Hans verk kan ses runtom i hela världen, från Disneyland till Västbanken. Och Canawati är ett av intervjuobjekten i ”The Man Who Stole Banksy” som äger souvenirshoppen mitt emot de ökända/kända alster Banksy målat på muren i Betlehem. Canawati har följt den blomstrande turism som följt i konstnärens fotspår samt den irritation som de provokativa verken gett upphov till.

Genom samtal med invånarna, andra muralmålare och konstkännare ställer dokumentären flera viktiga samtidsfrågor som: Har man rätt att utöva sin konst varsomhelst? Vem har rätt att profitera på konst som pryder allmän egendom? Vad händer när ett konstverk tas från sin kontext? Frågor som fört regissören Marco Proserpio från baksätet på en taxi i Betlehem till lyxgallerier i London. Resultatet blir mångfasetterat, men också spretigt.

Något förvånande är också att den tidigare kritikerrosade dokumentären ”Exit Through the Gift Shop”, 2010, inte alls nämns. Även om den snarare fokuserar på Banksy som en vår tids Robin Hood, en rolig och hemlig superhjälte, är det ändå något märkligt att inte alls ta spjärn mot den kommers som först förde legenden in i rampljuset. Med det sagt finner jag ”The Man Who Stole Banksy” ge en bredare bild av vilken påverkan Banksys graffiti har haft och har inom konst- och reklamvärlden, samt konstformens eventuella status ur en antropologisk synvinkel.

Regissören har verkligen vidvinkelseendet på och alla idéer och åsikter om Banksys konst ges utrymme. En konststudent menar att Banksys verk är billig propaganda och refererar till det som ”fast food art” medan en konstsamlare ser honom som en av vår tids största konstnärer. Det talas om bevarande av graffiti för ”the higher good” trots att detta motarbetar konstformen som förgänglig och tillfällig till sin natur.

Dokumentären är högst essäistisk i sitt upplägg där för- och nackdelar och olika åskådningar ständigt vägs mot varandra. Det diskuteras upphovsrättslagar och gatukonstens utveckling mot att bli mer rumsren och kommersialiserad, där konstnärerna nu istället för att vara aktivister är betalda aktörer som målar på förutbestämda väggar. Som helhet finner jag dokumentären högst intressant, men jag saknar en kärna. Kanske är tanken att taxichaffisen Walid ”The Beast” ska vara dokumentärens nav, men det blir mest förvirrande att varva stora samtidsfrågor med montage där han styrketränar och intervjuer om hans intresse för bodybuilding. Det blir snarare ett ovälkommet och lite knepigt sidospår. Ett sidospår som konstigt nog också blir dokumentärens sista punchline.

Sedan är det den där muren. Den står där, lite som elefanten i rummet på Banksys utställning ”Barely Legal” i LA. Nu är det inte muren som dokumentären ska prata om, men kanske missar den sitt eget budskap. Går det att prata om konsten på muren utan att prata om muren. Jag är osäker. En hastig referens mellan Banksys konst och kolonialism görs, men den vidareutvecklas aldrig. Samtidigt är det kanske förståeligt eftersom de hade varit material för ytterligare en dokumentär.

Och det är just här ”The Man Who Stole Banksy” haltar, regissören vill säga så väldigt mycket, vilket ibland resulterar i att frågor bara berörs på ytan. Likväl är den absolut sevärd och jag hoppas att alla som anser streetart bara vara fult klotter tar sig en titt för att få sig en genuin tankeställare.