The Man with the Iron Fists 2013

Och det är inte ens historien som är rörig. Åtminstone inte mycket, trots att ett helt gäng trådar ska hållas i luften, för det är ändå i grunden en ganska enkla historier, och klassiska i genren. En son ska hämnas sin faders död, en smed vill befria kvinnan han älskar, gammalt groll kommer fram i ljuset, och mitt i allt en massa guld som flera aktörer vill åt, och smeden (som gör coola vapen till alla klaner) hamnar i en position där han behöver försvara staden.

Vilket är mycket för en rulle på 90 minuter, men det tror jag beror mer på att filmen i sin första version var runt fyra timmar lång. Klart det blir lidande då. RZA ville även bygga upp en så komplett värld som möjligt, med klanerna, deras kläder, deras sätt att slåss, vapen, allt in i minsta detalj. En i högsta grad beundransvärd tanke men en som hade känts mer logisk om "The Man with the Iron Fists" fått sina fyra timmar. Eller åtminstone några fler minuter.

Slagsmålsscenerna är inte mycket mer än okej, acceptabla fast ointressanta, och lider även av ett vanligt problem när framför allt Hollywood-publik finns i åtanke. Snabba klipp som ger svårighet att hänga med i slagen. Dock plus i kanten för en hyfsad mängd blod och några roliga makabra inslag. Alltid underhållande.

RZA spelar själv en av de stora rollerna, som smeden i byn, och är inte alls bra. En uttryckslös aktör. Oengagerad. Som regissör tillåter han dessutom lite väl mycket överspel från övriga aktörer, det finns en gräns för hur mycket ondskefullt skrattande som borde tillåtas i annat än rena parodier. Den enda som klagar överspelet med glans är Russel Crowe, och efter man frågat sig vad i hela fridens namn han gör i en rulle som denna, inser man att han verkar ha haft himla roligt under inspelning, och jag antar att det kan vara anledning nog.

Lucy Liu, känd från allt från "Ally McBeal" till "Kill Bill" och en massa däremellan, har också en stor roll och är överlag den som gör bäst ifrån sig. Pålitlig aktris.

Till filmens fördel kan även sägas att den tar sig lite med tiden. När de där tendenserna till någonting nästan bra börjar titta fram. Den är antagligen bäst någonstans i mitten, och absolut sämst i början, då berättarrösten måste mala på och fylla i mest, fylla i alldeles för mycket information som gissningsvis klipptes bort under slakten från fyra timmar till nittio minuter. Men den tar sig, och håller sig bitvis acceptabelt underhållande. Förutom när det blir för rörigt och fyllt av klyschor. Men förutom det. Då kan det vara bitvis underhållande.

Mycket små bitar. Men ändå.