The Manchurian Candidate 2004

Efter McCarthys kommunistjakt, mitt under Kubakrisen och strax innan mordet på JFK har John Frankenheimers ”The Manchurian Candidate” premiär hösten 1962. Filmen kretsar kring incest, hjärntvättning och den skrämmande tanken att ”den ensamme galningen” ibland kanske inte är så ensam.

 

1974 har ”The Parallax View” premiär med Watergateskandalen och ett 60-tal präglat av politiska mord som fond. Fienden är inte längre kommunister utan ett stort Halliburton-liknande konglomerat vid namn Parallax Corporation och slutet om möjligt ännu mera becksvart.

 

Trettio år senare är det dags igen. Korea har blivit Kuwait men hotet kommer fortfarande inifrån. Titeln syftar numera på Manchurian Corporation istället för provinsen i nordöstra Kina. På tisdag är det val, på fredag har filmen premiär. Det handlar om tajming.

 

Jonathan Demmes ”The Manchurian Candidate” är en vision om hur USA skulle kunna se ut efter fyra år till med Bush. Filmen utspelar sig 2008 och är den mest distinkta, och nödvändiga, remake jag sett sedan Brian De Palmas ”Scarface”. Precis som De Palma har Demme lyckats uppdatera och placera en evig historia i en kontext som känns här och nu.

 

Denzel Washington spelar Ben Marco som plågas av mardrömmar efter Kuwaitkriget. Liev Schreiber spelar den hjärntvättade Raymond Shaw som fick hedersmedalj och nu bygger sin valkampanj runt detta (John Kerry, någon?). Hans politik beskrivs som ”compassionate vigilance” (George W. Bush, någon?) men filmen talar aldrig i termer om ”demokrat” eller ”republikan” utan kritiserar istället hela det amerikanska samhällssystemet.

 

Meryl Streep gör den tacksamma rollen som Raymonds dominanta och manipulativa mor. Hon tuggar på isbitar och tar ut svängarna lagom mycket. Hennes make från originalet har skrivits ut ur manuset vilket är synd för James Gregory gjorde sin alkoholiserade McCarthy-karikatyr med både humor och värme. Samtidigt är det sådana förändringar som gör att filmen aldrig känns förutsägbar, även för oss som tror oss veta vad som ska hända.

 

Tyvärr är den största förändringen också den största försämringen. I originalet ”aktiverades” Raymond genom ett parti patiens. Det har tyvärr bytts ut och ersättningen känns fattig och inte alls lika inspirerad.

 

När Paul Thomas Anderson en gång fick frågan vilka regissörer som influerat honom svarade han: ”Jonathan Demme, Jonathan Demme and Jonathan Demme.” På 70- och 80-talet regisserade Demme några av de mest humanistiska, idiosynkratiska, kosmopolitiska filmerna någonsin. 1991 gjorde han en film som heter ”När lammen tystnar” och vann en Oscar för bästa regi.

 

Han ville snart vinna en till och började göra filmer om ämnen istället för människor. Just därför tyckte jag ”The Truth About Charlie” var en förtjusande liten film. Demme stack till Paris med en vag idé om att göra en remake av ”Charade”. Det blev en lekfull hyllning till den franska nya våg som en gång influerade honom och hans generationskamrater att plocka upp kameran. Filmen blev tyvärr mest omskriven för att han hade fräckheten att ge Audrey Hepburn-rollen till Thandie Newton. Därför extremt coolt och modigt att han nu gett Frank Sinatra-rollen till Denzel Washington.

 

Men framförallt började han ha roligt igen och ”The Truth About Charlie” blev en nytändning. Han producerade ”Adaptation.” och gjorde en dokumentär om sin vän Jean Dominique, den haitiske radiomannen som mördades den 3 april 2000. Dagarna efter han anklagat USA för valfusk. Den misstänkte mördaren blev senare lynchad utanför polishuset innan några obehagliga frågor hann ställas. Som Streep utrycker det i ”The Manchurian Candidate”: ”The assassin always dies, baby. It’s necessary for the national healing.”

 

Det är alltså inte första gången Demme gör en remake. Faktum är att han en gång i tiden bluffade sig in i filmbranschen genom att rippa Kurosawas ”Rashomon” när Roger Corman erbjöd den dåvarande filmkritikern att skriva och producera en motorcykelfilm. Det viktigaste Demme lärde sig av tiden i Cormans lågbudgetfabrik var att varje karaktär, oavsett storlek, är lika viktig. Så när det är dags för den, i sådana här sammanhang, obligatoriska leta-information-på-bibliotek-scenen är det helt logiskt att en Elvis-imitatör sätter sig jämte Washington. Av ingen annan anledning än att han hade vägarna förbi biblioteket den dagen.

 

Demmes filmer är ett flöde av den här typen av detaljer vilket gör dem idealiska för upprepade visningar. Minsta biroll i ”The Manchurian Candidate” är också rollbesatt med karaktärsskådepelare som Charles Napier, Dean Stockwell, Ted Levine och, givetvis, Roger Corman.

 

Demmes extrema noggrannhet märks även på ljudbilden. Ett eklektiskt kackalorum av obskyr rock, pumpande karibisk musik och ett ständigt mediebrus.

 

På en Fox News-klon (komplett med epilepsi-grafik) talas det om ett ”endless war on terror”. Övervakningskameror följer varje steg Washington tar i sin allt desperatare kamp för att hinna ikapp en fiende som finns inuti honom. Skådespelarna talar, som vanligt i Demmes filmer, rakt in i kameran. Ofta i extrema närbilder.

 

Allt samverkar till att skapa en dystopisk och klaustrofobisk stämning som påminner om Karin Boyes ”Kallocain” som Lina vänligt (men bestämt) rekommenderade mig att läsa. Se ”The Manchurian Candidate”, jag tror du skulle gilla den.