The Marsh King's Daughter 2023

Manuset är baserad på boken med samma namn av Karen Dionne, och den är tydligen välläst och uppskattad. Som film funkar den dock inte. Neil Burger som regisserat, har gjort bra grejer innan (”Limitless” 2011, ”Divergent” 2014) men här är slutprodukten platt.

 

För att inte spoila vissa riktigt bra turer (om man inte känner till historien innan) går jag inte närmare in på vad intrigen handlar om. Jag kan ändå i förbifarten berätta att vi i centrum har Helena, vars mamma kidnappades som ung, och att det som här följer är en slags hämndhistoria. Samtidigt, om inte ännu mer, är detta en film om en kvinnas konfrontation med sitt förflutna.

 

”The Marsh King's Daughter” handlar om hemligheter, familj och sammanhang, men också om att ständigt längta bort. Filmen har en del kvaliteter i teorin, och framförallt tycker jag om ambitionen att kontrastera stadens stök mot naturen och det otämjda vilda därute. Det råder en konstant dragkamp mellan de två, och däri finns utan tvekan dramatik att hämta. 

 

Den dramatiken utvecklas trist nog inte, och istället bjuds vi på ytlig träskromantik, som det inte finns någon vidare känsla bakom. Överhuvudtaget är det en påtaglig brist på just känsla, och jag känner överhuvudtaget ingen värme mellan Helena (Daisy Ridley) och hennes make Stephen (Garrett Hedlund), eller några andra för den delen heller. Att Helena numera är helt alienerad från sin mamma är ett mycket intressant perspektiv som inte utforskas vidare heller. 

 

Ridley är bra i huvudrollen, men karaktärens motiv förblir svåra att syna, på grund av luckor i manuset och ett segt tempo. Hedlund som Helenas man är bara där, utan större engagemang, medan Ben Mendelsohn i rollen som hennes pappa har några starka stunder. Fast även där saknar jag något som jag har svårt att sätta fingret på vad det är.

 

”The Marsh King's Daughter” är inte en direkt dålig film, men den hade kunnat vara så mycket bättre. Historien har den potentialen. Men förutom en avsaknad av äkta känslor i storyn och mellan karaktärerna, så är problemet att inte heller jag känner med någon. Ridley gör så gott hon kan, men det räcker inte och jag kunde inte brytt mig mindre. Slutresultatet är slött, klimaxen forcerad och känslan jag har när jag lämnar biosalongen är ”ok, visst… fast vad fan?”.