The Marvels 2023

Det som började som en rolig och unik idé för 15 år sedan, tanken att dessa ikoniska superhjältar delade ett filmiskt universum, har nu blivit dödsstöten för samma universum. Ingen gillar läxor, men en återkommande tanke kring ”The Marvels” har varit alla serier och filmer man förmodligen måste ha sett i förväg för att kunna hänga med i det senaste blockbuster äventyret.

 

Vill man verkligen förstå alla detaljer kan det behövas förkunskaper från bland annat ”Captain Marvel”, ”Ms. Marvel”, ”WandaVision”, ”Secret Invasion” och ”Avengers: Endgame”.

 

Det är ett problem som ”The Marvels” är medveten om och försöker lösa snabbt genom att inte stanna kvar på en plats tillräckligt länge för att publiken ska märka. Eftersom vi tekniskt sett befinner oss halvvägs genom flera pågående handlingar öppnas filmen också till synes halvvägs genom flera äventyr samtidigt - huvudtrion kastas in i varandras situationer som de själva inte är bekanta med. Var är vi? Vad är det som händer? Oroa dig inte, de är lika förvirrade som vi är.

 

Det är en underhållande och energisk sekvens som ger filmen tillräckligt med spelrum för att ha kul på sina egna villkor. Om den energinivån levde vidare hela vägen till eftertexterna skulle ”The Marvels” enkelt kunna ta sig ut med en seger. Men så småningom måste filmen ha en story och sakta men säkert sjunker underhållningsvärdet som en sten. Det finns vissa lovande stunder, särskilt en sekvens med katter som påminner om ”Guardians of the Galaxy”, men det mesta känns bara som bortslarvad potential.

 

Carol Danvers/Captain Marvel (Brie Larson) korsar alltså vägar med sin systerdotter, kapten Monica Rambeau (Teyonah Parris) och superfanet, Kamala Khan/Ms. Marvel (Iman Vellani). Tillsammans bildar de filmens titel ”The Marvels” och måste rädda universumet genom att stoppa ännu en vagt definierad revolutionär. Filmen har en konstig balans mellan att kännas som en rätlinjig berättelse samtidigt som en ofokuserad röra som inte har utvecklat alla sina idéer. Kanske onödigt att säga, men det finns ingen anledning att se ”The Marvels” för själva handlingen.

 

Det finns försök att skapa karaktärsdrama genom Captain Marvels tidigare misstag. Inte bara är alla Skrulls och Kree besvikna på henne, även Monica Rambeau är besviken över att hjälten aldrig kom tillbaka för henne efter att ha lämnat när hon var ung. Naturligtvis tror man att det är ett sätt att utmana Kamala Khans fläckfria vision av Captain Marvel - en förebild hon har format hela sitt liv efter. Träffa aldrig dina hjältar, Carol Danvers kanske har lika många brister som en vanlig människa.

 

Men allt som skulle kunna leda till intressanta konflikter mellan karaktärerna har i slutändan ingenstans att ta vägen. ”The Marvels” är inte särskilt intresserad i att utforska vad storyn skulle kunna säga om kändisdyrkan eller parasociala relationer. Efter ett tag borstas tanken istället åt sidan och vi lämnas kvar med samma gamla smörja - gräsliga actionscener och ett tappert försök att toppa alla ”Marvels sämsta skurkar” listor.

 

Allt detta är synd eftersom casten klickar ihop väldigt bra och regissören Nia DaCosta har bevisat att hon har ett starkt öga bakom kameran med ”Little Woods” och ”Candyman”. Det finns sporadiska inslag av kreativitet till bilderna i ”The Marvels”, men DaCosta känns alltför bunden till en formel som länge varit utsliten. Det är en film som existerar enbart för att påminna publiken om att dessa karaktärer fortfarande finns kvar och att något snart kommer hända i Marvels enorma universum. Men antagligen bara när studion väl får ordning på deras interna problem.

 

Utöver de vanliga problemen (kan vi ge upp med att slänga 220 miljoner dollar på något som ser så billigt ut?), något studion kan lära sig av filmen är att vi har ytterligare ett bevis på att Kamala Khan och resten av ”Ms. Marvel” familjen är bland det starkaste Marvel har just nu. Efter alla deras försök att skapa en armé av nya hjältar efter ”Avengers: Endgame” är Ms. Marvel en av de få som faktiskt fungerar.

 

Det är också frestande att berömma filmens speltid. I ett år fullt av långa filmer är det uppfriskande att se ”The Marvels” hålla sig till en timme och 45 minuter. Problemet är bara att efter den larviga öppningen som fick det att kännas som att upplevelsen skulle flyga förbi slutade filmen ändå upp med att kännas längre än ”Killers of the Flower Moon”.  Många scener ser på ytan ut att vilja göra något larvigt för att ge lite liv till filmen, men istället ger de upp halvvägs. Våga vara larvig! Det är så speltiden kommer flyga förbi.

 

I slutändan finns det inget här som övertygar att en Marvel-kurskorrigering är på väg. De systemiska problemen som sänkt många av de senare projekten är fortfarande kvar och det finns inte mycket annat i filmen att njuta av som ett fristående äventyr. Speciellt inte när många andra nya storfilmer levererar mycket mer med mycket mindre bagage.

 

Det är svårt att engagera sig i ”The Marvels” utöver kanske ett par stunder med de tre superhjältarna, men nu var det ju längesen superhjältar på bio var ett sällsynt koncept. Det kan vara dags att gå tillbaka till den tiden.