The Mauritanian 2021

Mohamedou Ould Slahi (Tahar Rahim) är en berest och välutbildad ung man som har spenderat mycket tid utomlands med att plugga elektroteknik i Tyskland och bo i Montreal. När filmen börjar är han tillbaka hos sin familj i Mauritania för ett bröllop. Året är 2001, och det har bara gått ett par månader sedan terrorattacken 9/11. 

Snart blir han upphämtad för förhör. Mohamedous kusin Mahfouz Ould al-Walid, alias Abu Hafs al-Mauritani, är nämligen medlem av Al Qaida och rådgivare till Osama Bin Laden. Men Mohamedou tröstar sin oroliga mamma -  de ska ju bara ställa några frågor, och han är snart tillbaka.

14 år senare förhörs han fortfarande i Guantanamo Bay, utan att vara anklagad för något specifikt brott. Många känner säkert redan till hans historia efter den självbiografiska boken “Guantanamo Diary” från 2015. För oss andra ges ett sympatiskt porträtt av en livsbejakande ung man som vägrar ge upp ens när det är som allra mörkast.

Till sin hjälp har han den hårdkokta Nancy Hollander (Jodie Foster) vars uppgift är att se till att regeringen antingen anklagar honom för någonting eller släpper honom fri. Filmen är strukturerad så att den snarare gör henne till protagonist, desillusionerad och trött à la den välbekanta detektivhjälten i rättegångsdramer, men tappert kämpande med näbbar och klor för rättvisan.

Mot sig har de militärens försvar i form av Stuart Couch (spelad av Benedict Cumberbatch med en svajig sydstatsdialekt), en man vars gode vän dog i terrorattacken och som nu har en chans att skipa rättvisa. Men Stuart är ingen skurkkaraktär utan en person med samvete, och när han granskar fallet närmare får även han betänkligheter…

Man kan inte låta bli att dra paralleller till “The Report” som också granskar de oetiska förhörsmetoderna de misstänkta utsattes för. Även här finns magstarka scener som visar hur Mohamedous torteras, och handlingen nystas upp på liknande sätt via detektivarbete med att hitta rapporter som försökts undanhållas och en orubblig kamp för rättvisan.

Här kanske ska nämnas att när Mohamedous tas till förhör i filmens början raderar han kontaktlistan på sin mobiltelefon, och han har även tillhandahållit hjälp med sovplats för terrormisstänkta. Det är lite oklart hur, när och om han varit involverad på något sätt alls. 

Det som står utom tvivel är dock det omänskliga sätt han behandlas i fängelset. Medfångar försvinner utan spår och det finns inga rapporter, mer som i en diktaturstat än demokrati. Handlingen saknar inte dramatik, och ändå lyfter filmen aldrig till några högre höjder utan maler på enligt gamla beprövade koncept vi sett många gånger förr. Allt förklaras tydligt ackompanjerat av spänningsmusik och publiken ges inget tillfälle alls att få lägga ihop några som helst pusselbitar själva. 

Skådespelarna har inte tillräckligt att bita i, känns det som, åtminstone inte Foster och Cumberbatch som ändå skickligt lyckas berika sina roller utöver vad som getts dem. Kanske faller handlingen lite mellan stolarna också och det blir varken renodlat rättegångsdrama, personporträtt eller politisk samhällskommentar. 

Rahim gör dock ett mycket fint och sympatiskt porträtt av Mohamedou och får nog ses som filmens klarast lysande stjärna. “The Mauritanian” får med detta tre knappt godkända poäng.