The Meyerowitz Stories 2017

Den andra Netflix-producerade filmen att tävla om Guldpalmen (som Rubens Östlunds ”The Square” vann) på filmfestivalen i Cannes var denna väldigt underhållande men lågmälda historia om människor, relationer och vikten att förlåta och gå vidare.

Dustin Hoffman är suverän i rollen som den ansvarsflyende patriarken i den dysfunktionella familjen Meyerowitz. Han är gift med Maureen (spelad av en riktigt rolig Emma Thompson) som båda gör så gott de kan för att hålla ihop den spridda skaran vuxna barn de har i sin lilla klan. Efter några oväntade händelser tvingas samtliga medlemmar i familjen att ta tag i gammalt groll och under ytan pyrande konflikter och lägga dem bakom sig för att ha chansen att kunna gå vidare, tillsammans, men också för sig själva. 


Ben Stiller och Adam Sandler spelar det omaka brödraparet Matthew och Danny och framförallt Adam Sandler är helt fantastisk. Ja, det är knappt så att jag tror mina egna ord, men faktum är att Sandler, som oftast stressar sönder mig med sin så kallade humor, aldrig varit så övertygande och liksom naturligt rolig som i detta. Han får all min sympati och plötsligt vill jag inget hellre än att se mer av honom. Systern Jean spelas av Elizabeth Marvel, som också hon gör riktigt bra ifrån sig och är vansinnigt rolig i största enkelhet.

Det här är ett ganska klassiskt pratdrama om familj och svajiga relationer. Det handlar om en handfull personer som alla på olika sätt distanserat sig från varandra men ändå hela påverkas av de andra. Det kan möjligen låta lite tråkigt men blir allt annat än det när det baseras på ett så välskrivet och genomarbetat manus som detta.

 

Jag känner med samtliga karaktärer och det genom ytterst enkla medel. Inget är för mycket eller för lite, utan bara sådär väldigt lagom och precis tillräckligt omsorgsfullt berättat. Vi förstår utan minsta ansträngning hur hela buntens relationer ser ut och varför, något som de är oförmögna att själva se, vilket är en stor del av underhållningen för oss, men som också skapar ett engagemang från vår sida.

 

Baumbach skyr inte från att berätta sina historier nära, i små utrymmen, med avslöjande närbilder och ganska lite musik, något som ger en känsla av relaterad verklighet. Han använder sig här dessutom av abrupta klipp i slutet av flera scener för att både skynda på tempot, fast även för att skapa intressant kontinuitet mellan de olika personernas berättelser som sinsemellan korsas.

Det är inte första gången jag ser ett episod-drama som ”The Meyerowitz Stories” och Baumbach har gjort några till riktigt fina och svårslagna verk i samma anda. Detta är inte det absolut vassaste han åstadkommit, men ett bra tag efter visningen minns jag ingen av de övriga utan är fortsatt förundrad och road av klanen Meyerowitz som på så många sätt kom att beröra mig.