The Midnight Sky 2020

Vi möts av en dyster, snötäckt omvärld där de sista evakueringshelikoptrarna just ska lyfta. I ett omvänt ”The Martian”-scenario blir Augustine (George Clooney) frivilligt kvarlämnad i snöovädret, och förväntar sig att ensamt leva ut resten av sina dagar på den kala forskningsstationen.

Som i den korta skräckhistorien ”Vad gör du om du är ensam på jorden, och det knackar på dörren?” kommer dock överraskningen snart som ett brev på posten. Kvarglömd på jorden är en liten flicka, och tanken kring depressiv överlevnad övergår till något mer komplext än vad den ärrade Augustine har tänkt sig.

I en annan del av stjärnhimlen planerar ett inte ont anande rymdskepp med astronauter sin återvändo till jorden, och signalerar till Augustines station. Kontakten är instabil, och det krävs en bättre uppkoppling och med det en större kapacitet än den lilla stationen har. Augustine måste överväga riskerna i att ge sig ut och ta fighten emot den bokstavliga snöapokalysen utanför dörren – för att kunna stoppa astronauterna från en hopplös framtid.

”Midnight Sky” beskrivs som med ett ben i poetiska rymdsagan ”Gravity” (2013) och ett i överlevnadshistorien ”The Revenant” (2015). Båda är de maffiga filmer fyllda med extrema situationer – och som togs emot väl både av kritiker såsom en blandad biopublik. Korsningen av två stora filmidéer som bokstavligen behandlar hela det universum mänskligheten har utforskat, kan dock anses vara mer än ambitiöst.

Det är ett komplext projekt Clooney har gett sig på, och stundtals känns det som att han slagit knut på sig själv. Tillbakablickarna som vävs in i nutidens bistra snöoväder fungerar sådär, för det hade krävts mer filmutrymme för att bygga vidare på den allt annat än muntra historien. Det långsamma dialogtempot tar en tvärvändning för att ge oss nervkittlande rymdaction, vilket förvirrar mig ytterligare kring vilken ben det är som han egentligen vill stå på.

Att Clooneys ”Midnight Sky” hamnar på Netflix kan man tvista om tills man får lika tjockt skägg som hans insnöade Augustine – för de otroligt vackra miljöerna gör sig inte rättvisa på än den bästa tv-skärmen. Inspelningen i ett minst sagt snöstormigt Island lyfter de realistiska miljöerna till nästa nivå.

Från en person som själv upplevde ”Gravity” på bio – det går inte att ersätta känslan att uppleva så stora dukar att det känns som att man själv har skjutits upp i den oändliga rymdhimlen. Passa däremot på att njut av det fantastiska scoret komponerat av Alexandre Desplat – det är ren magi även för sofftittaren.