The Missing Picture 2013

Budskapet ligger i titeln på den här poetiska och personliga dokumentären om Kambodja under Röda Khmerernas herravälde på 70-talet. Det finns många bilder och filmer från tiden, men det är de som saknas som är intressanta. För filmsnuttarna vi fått se från arbetslägren visar inte tortyren, svälten och misären. Den finns bara på näthinnorna på dem som var där.

Regissören Rithy Panh var en av dem. Han var bara en liten pojke när Pol Pot tog över makten, och som så många andra hamnade hela hans familj i arbetsläger. Han har hittills gjort flera filmer om ämnet, men det här är första gången han på ett mycket utlämnande sätt berättar sin egna historia.

Eftersom det inte finns några bilder på helvetet - och han har letat - så får istället lerfigurer och en berättarröst återskapa vad som hände. I ett stillsamt tempo och med en eftertänksam röst får vi höra om hur de 250 gram ris som till en början var ransonen mat per dag till slut skulle delas mellan 25 personer, om hur de arbetare som inte lyckades gräva fram 3 kubikmeter jord ena dagen tvingades till 5 kubikmeter dagen efter, om hur en mamma som plockat mango för att stilla hungern hos sin familj tas ut i skogen och aldrig kommer tillbaka.

Och om Rithys egen familj - hur hans pappa till slut valde att protestera genom att sluta äta och tynade bort, om hur mamman och bröderna mötte liknande öden. Om hur alla färger och all kreativitet, kunskap och nyfikenhet togs ifrån befolkningen tills bara ett tomt skal fanns kvar.

Filmer om den här tiden i Kambodja har en förmåga att alltid skaka om. Historien är så stark att det inte behövs mycket för att hålla en publik fast. "The Missing Picture" har valt ett annorlunda sätt att gestalta på. Det ligger något poetiskt och drömlikt över hela skapelsen som gör den unik. Och det blir nästan vackert ibland, mitt i allt det fruktansvärda.