The Mule 2018

En välbekant gestalt böjer sig ner för att klippa till en bukett med vackra liljor. Gestalten är grånad och något mera böjd än vi minns honom, men när han lyfter blicken så kisar han fortfarande oemotståndligt med de iskalla blå. Det är alltså Clint Eastwood som är tillbaka med nya ”The Mule”, som han regisserat, producerat, och även spelar huvudrollen i.

Den här gången är han en liljeodlare och före detta krigsveteran från Koreakriget. Filmen börjar 2005, när vi möter Earl Stone (Eastwood), en charmig äldre herre med ett stort ego och en bokstavligt talat blomstrande affärsrörelse. Så stor är hans kärlek till liljorna att han väljer att briljera med dem på en blommässa och festa i baren efteråt, istället för att gå på sin egen dotters bröllop (Iris spelas av Eastwoods riktiga dotter, Alison Eastwood)! Men på blommässan introduceras han även för internet, en nymodighet han inte riktigt begriper sig på...

Filmen vevas raskt fram till 2017, och konkurrenternas onlineförsäljning har fått hans liljeodling att gå i konkurs. Nu är det dags för dotterdottern (Taissa Farmiga) att gifta sig, och den här gången dyker han upp på förlovningsfesten men är inte riktigt välkommen längre. Alltför många år av försummelse har lämnat de närmsta familjemedlemmarna besvikna och bittra. Men när han ska åka iväg i sin gamla pick-up-kärra springer en av gästerna efter. De småpratar lite och när denne får höra att Earl har kört fram och tillbaka genom 41 stater till olika blommässor utan några trafikböter, erbjuder han raskt ett lukrativt sidogig som chaufför. Earl behöver bara ringa ett nummer och hämta upp en väska...

Det är inledningen till Earls bana som drogsmugglare, och vi får sedan följa honom när han blir allt djupare involverad i den mexikanska drogkartellen, via de titelkort som numrerar resorna. Det som gör berättelsen extra fascinerande är att den baserats på en verklig händelse! Där fanns faktiskt en liljeodlande pensionär som framgångsrikt smugglade enorma mängder kokain under kodnamnet ”Tata”, farfar alltså. Vad som är aningen oklart i filmen är dock hur pass medveten Earl är om det grova brott han begår, och hur mycket han egentligen bryr sig? Å ena sidan blir han en slags Robin Hood som använder drogpengarna till att hjälpa familjen, liljeodlingen och sina vänner. Å andra sidan verkar han inte ha några moraliska betänkligheter alls inför drogsmugglandet. Det enda som står helt klart är att han tycker det är roligt att köra bil.

Jag tycker om ”The Mule” men berättelsen är inte en helt jämn resa. Det känns inte helt organiskt hur han väljer att sitta på en bar och titta på andras bröllopsfiranden medan dottern väntar i kyrkan, eller sättet som han lockas in i drogsmugglandet. Många scener känns lite väl övertydligt gjorda för att förstärka det absurda med den gamle mannen i kontrast till de tuffa, tatuerade kartellmedlemmarna. Dessutom bankas det eviga amerikanska filmfavoritbudskapet, att familjen kommer först, in alltför hårt och envetet för min smak. Resultatet skulle jag beskriva som en film med mycket gammaldags charm, en del politisk okorrekthet (för att utmana?), och ett jämt flöde testosteron.

Clintan må ha blivit gammal och western-genren omodern, men denna liljeodlande gammelmansroll har i grund och botten precis samma essens som enslingen som kommer ridande på sin häst och gör saker på sitt eget sätt. Han är fortfarande rå och upprorisk, går runt och muttrar ”old fucker”, beställer prostituerade till motellet, och så klart lyckas han vända kartellmännens misstänksamhet till beundran, förutom de allra grövsta bovarna förstås som han hanterar annorlunda, åldern till trots... Men filmen har många roliga moment, och en hel del tänkvärt också. Jag kan varmt rekommendera den som en både charmig och underhållande bioupplevelse. Sen hjälper det så klart om man är ett fan av Clint Eastwood...