The Nightingale 2018

1820-talets Tasmanien porträtteras som en gudsförgäten plats vid världens ände i "The Babadook"-regissören Jennifer Kents efterlängtade återkomst. Till straffkolonin söder om Melbourne har irländska och brittiska brottslingar skickats för att likt soldaterna, slava under den brittiska flaggan och "sprida civilisationen" genom en brutal slakt på den aboriginiska ursprungsbefolkningen, benämnda som "the blacks".

 

Efter ett vidrigt övergrepp ger sig den unga irländska fången och sångfågeln Clare (Aisling Franciosi) ut i den oförlåtande Tasmanska vildmarken för att söka hämnd på den brittiska officer som tagit allt hon håller kärt ifrån henne. För att hitta soldaterna anlitar hon den aboriginske spåraren Billy "Blackbird" som själv har ärrats djupt av kolonisatörerna. Två fåglar som är allt annat än fria ger sig tillsammans ut på en farlig resa längs stigar där endast små gnistor av medmänsklighet lyser upp i kolonialtidens ogreppbara mörker. 

 

I den hyllade debutfilmen "The Babadook" förtäckte Kent skickligt ett drama om sorg och monstren inom oss bakom skynket av en spökrysare centrerad kring en mystisk sagobok. Det var ett slipat och suggestivt skräckhantverk som etablerade Kent som en förgrundsgestalt i den nya vågen av auteur-skräck. "The Nightingale" är visserligen ingen skräckfilm, snarare en western, men dess kompromisslösa råhet är all annat än lättsmält och historiens svärta upplevs långt mörkare än bläcket i Kents onda barnbok. Det är en djärvt val för en andragångsregissör att byta sagan mot historieböckernas mer komplexa kapitel.

 

Samtidigt rör sig den hyllade filmskaparen inte helt balanserat genom en snårig skog när folkmordet på Tasmaniens aboriginska befolkning ställs intill dåtidens systematiska förtryck av kvinnor. Vi får en väl vilsen, om än drabbande, djupdykning i två vitt skilda trauman, som visserligen skänker perspektiv på kolonialismens effekter genom Clares uppvaknande inför sin omvärld, men i en form som tyvärr skymmer sikten för den australiske regissörens annars så skarpa blick.

 

Vem blir vi när hämnd är det enda vi har? Sorg, grymhet och återupprättelse skildras med känslig hand och Kents flytande filmspråk för oss sömlöst in i Clares nattliga mardrömmar som fortgår även i vaket tillstånd. Flera gånger vill jag vända bort blicken från bioduken. När eftertexterna rullar lämnar publiken salongen i tystnad. Känslan är att vi alla har fått samma hårda knytnävsslag i magen.