The Nightmare 2015

Sömnparalys, huvudtemat för denna skräckdokumentär, är ett fenomen som innebär att kroppen försätts i ett förlamat tillstånd strax före eller efter REM-sömnen. En del upplever det som att de befinner sig utanför kroppen, andra får hallucinationer i form av skuggvarelser med glödande ögon som vill äta upp dem. Det är definitivt en ”Horror that is worse than in the movies.” Och nej, det finns tydligen ingenting som kan hjälpa en ur eller stoppa detta skeende när de väl dragit igång. 

I ”The Nightmare” får vi höra berättelser från hela världen om människor som lider av just denna rubbning. Trots att man vetenskapligt försökt förklara företeelsen med åkommor så som narkolepsi, migrän och ångest är alla intervjuoffren övertygade om att det som sker inträffar på riktigt och inte är någon form av psykisk eller fysisk störning. Mitt bland alla tungt verklighetsförankrade dokumentärer som Vice, HBO och SVT med flera producerar är det uppfriskande att regissören Rodney Ascher ("Room 237")  helt gett sig hän åt drömmarna, eller åt mardrömmarna då. Hur som känns det väldigt modigt i denna jordnära tidsålder. Samtidigt är jag övertygad om att dokumentären behövt ett vetenskapligt perspektiv för att ingjuta trovärdighet och genom en sådan kontrast hade man också förstärka de kusliga bitarna. 

Jag saknar även en mer djupgående analys av den mytologiska aspekten och ett påvisande av fenomenets förankring i folktron. För även om jag omfamnar tanken på både tomtar och troll förstår jag om merparten kommer uppfatta ”The Nightmare” som oseriös. Då har jag trots allt varit med om snarlika upplevelser själv och haft återkommande mardrömmar sedan tre års ålder. Precis som en av killarna i dokumentären fascinerats så även jag på ett plan av dessa monster. Något som regissören Ascher tydligen också gjort då även han haft liknande upplevelser i livet och därför också intresserat sig för ämnet. Men trots den obehagligt höga igenkänningsfaktorn måste jag syna den i sömmarna för vad den är – en dokumentär. 

Reenactment-delarna känns alltför ofta som ett lågbudget-spökprogram från TLC. Tanken är att de ska förstärka skräckfilmskänslan, men trots hyfsad makeup och ljussättning är det generellt sätt läskigare att höra personerna beskriva sina upplevelser än behöva genomlida en sekvens med inklippta och dåligt tecknade utomjordingar. 

Att behandla ett ämne som ligger för nära en själv kan ha sina nackdelar, navelskåderiet kan komma i vägen för det övergripande syftet. Fotot saknar finess, intervjuerna är mediokra och klimax som ska påvisa att sömnparalys smittar, d.v.s. att det sprider sig likt en epidemi bland dem som får höra talas om det, avverkas lika fort som huvudena rullar i ”Alice i Underlandet”. Om tanken är att skrämma folk med dokumentären borde denna tes definitivt utnyttjats mer. Nej, trots att dokumentären snillrikt är döpt efter den persiska skulptören Eugène Thiviers ruggiga verk finns det lite djup att hämta. 

Möjligt kan den fungera som lite snäll-läskig underhållning på Halloween, fast då undrar jag om det inte är mer obehagligt att avsluta pyjamaspartyt med muntliga berättelser om vår mara istället. För denna gång överträffar inte verkligheten fiktionen, åtminstone inte för mig.