The Normal Heart 2014

Det är fint men lite sent (över två decennier) att film- och TV-världen börjat uppmärksamma den AIDS-epidemi som dödade miljarder människor, främst homosexuella män, på 1980-talet. Efter tokhyllade "Torka aldrig tårar utan handskar" gav sig Hollywood in i leken med "Dallas Buyers Club" (typiskt nog ur en heteromans perspektiv) som gav Matthew McConaughey en Oscar.

Nu kommer ännu ett bidrag, signerat Ryan Murphy som ligger bakom både "Glee" och "American Horror Story" men även filmerna "Det är nåt som inte stämmer" och "Lyckan, kärleken och meningen med livet". Den här TV-filmen bygger på en populär pjäs med samma namn av Larry Kramer, som även skrivit manus. Den baseras på verkliga händelser och personer.

Mark Ruffalo spelar huvudrollen som en judisk bög och gayaktivist som tröttnar på att se sina vänner dö som flugor och hur regeringen ignorerar problemet trots att de har resurser att hjälpa. Men han har svårt att finna allierade, även bland rädda likasinnade i garderoben, och ser bara samma vilja och styrka i en rullstolsbunden läkare (Julia Roberts).

"The Normal Heart" ska ha många bonuspoäng inom gay/HIV-genren. Främst för att den vågar handla om bögar i en sjukdomsperiod där de var majoriteten av offren, utan att behöva ta till trygga heterohjältar (se "Dallas Buyers Club", "Philadelphia", med flera). Man har även rollsatt många nyckelroller med riktiga homosexuella skådespelare - en befrielse med tanke på hur många heteroskådespelare som hyllas för gayroller medan många som är gay nekas roller (exempelvis Matt Bomer i "Man of Steel") på grund av PR-skäl.

I vilket fall så är det ett starkt och mycket välspelat drama som oftast lyckas distrahera från det faktum att det är en filmad pjäs. Dialogen är drabbande och skådespelarna utmärkta; Roberts (som har en relativt tidsbegränsad roll) är bättre än på länge och Jim Parsons bevisar att han är mer än kufen i "Big Bang Theory". Även vanligtvis typecastade hunkar som Bomer och Taylor Kitsch imponerar och Alfred Molinas närvaro är alltid betryggande.

Dessvärre känns inte castingen av Mark Ruffalo i huvudrollen självklar. Ruffalo är en begåvad skådespelare och är bra, särskilt i de mer dramatiska scenerna. Men man köper honom inte riktigt som gråtmild bög med taskig självkänsla. Tacksamt nog är han, liksom övriga karaktärer, ett hälsosamt stenkast från den fjolliga stereotypen men det klingar falskt när Ruffalo försöker etablera sin rollfigurs sexualitet med någon svajig handgest eller ett krystat "honey".

Och medan många scener känns som ordentliga slag i magen så blir det stundtals väl snyftigt och melodramatiskt. Det är en viktig historia som förtjänar mer än dess TV-öde. Liksom "Mitt liv med Liberace" lider den av sin budget och både berättelsen samt dess ensemble hade behövt ett långfilmsformat för att riktigt göras rättvisa. Men sevärd är den absolut - om inte för chansen att se en ångande sexscen med Ruffalo och Bomer!