The One I Love 2014

Filmen öppnar med en terapisession där vi möter det gifta paret Ethan (Mark Duplass) och Sophie (Elisabeth Moss) vars äktenskap inte riktigt har gått som de hade tänkt sig. Många olika faktorer – men framför allt ett ”snedsteg” som Ethan gjorde tidigare i relationen – har gjort att den romantiska magi som fanns där till en början nu är nere på minimum. Sexlivet är obefintligt, frustrationen växer och känslan av klaustrofobi i deras eget hem börjar bli kvävande. Efter ett helhjärtat försök att återskapa den första dejten misslyckas fatalt föreslår deras psykolog (Ted Danson) att de ska spendera en helg i en mysig sommarstuga som finns tillgänglig för uthyrning. Han berättar varmt om hur han skickat andra par dit och att de kommit hem som nykära, vilket leder till att Ethan och Sophie bestämmer sig för att nappa på erbjudandet.

Det låter bekant, eller hur? Om filmen hade fortsatt på det här spåret hade det kunnat bli ett problem, men som tur är gör den inte det. När de väl kommer till den idylliska stugan börjar nämligen väldigt lustiga saker att hända, saker som inte tycks ha någon logisk förklaring. Det som började som en enkel och regelrätt romcom får en kraftig twist och övergår snabbt till något som är ytterst knepigt att placera inom en enskild genre, vilket höjer kvaliteten avsevärt. Mer tänker jag dock inte avslöja, eftersom en hyggligt stor portion av filmens behållning ligger i att man inte vet vad som väntar runt hörnet. Det är inte varulvar, vampyrer eller zombies, men tro mig, det är fantastiskt.

Trots att filmen förändras så pass tydligt tappar McDowell och hans team aldrig bort sitt fokus på det centrala - karaktärerna och utvecklingen i deras relation. Mitt i allt skruvat kaos får vi också lära känna Ethan och Sophie bättre och får en inblick i vilka de faktiskt är under den polerade ytan. Intressanta frågeställningar kring monogami, hur man egentligen vill att ens partner ska vara och vad tiden gör med relationer har ställts tusen gånger tidigare, men inte på samma sätt som i ”The One I Love”. Manusförfattaren Justin Lader tar dessa universella, träffande och viktiga teman och lyfter dem till briljant nivå, samtidigt som han kommenterar kring dem på ett nytt och fräscht vis. Konceptet är genialiskt och utförandet nästan lika bra.

Både Elisabeth Moss och Mark Duplass är fantastiska och får matigt material att jobba med. Rollerna kan vid en första anblick kännas ordinära, men båda tvingas utnyttja hela sina rika register innan filmens kvicka 90 minuter är över. Varken Moss – som är mest känd från TV-serier som ”Mad Men” och ”Top of the Lake” – eller Duplass – som brukar få mer komiska karaktärer á la ”Safety Not Guaranteed” – har spelat så här vanliga och ”tråkiga” människor tidigare, men deras breda talang gör att det banala och vardagliga utvecklas till något intressant när de placeras i en extraordinär situation.

Om deras skådespel på något sätt hade sviktat hade hela filmen fallerat som ett korthus, då det verkligen är deras show helt och hållet. Ted Danson är den enda skådespelaren i filmen utöver de två och han har bara ett fåtal repliker under några minuters speltid. Även om karaktärerna befinner sig på en handfull platser under filmens gång känns det därför på många sätt som en ”one location”-produktion med härliga teatervibbar. Säkert 90 % av filmen utspelar sig vid sommarstället och när Ethan i en scen nämner ”Who’s Afraid of Virginia Woolf?” är jämförelsen inte långt borta. Likt Elizabeth Taylor och Richard Burton har Moss och Duplass en naturlig kemi som gör att det slår gnistor i varje scen. Trots en emotionell tyngd som är ovanligt påtaglig lyckas de också få den härliga humorn att sippra fram på rätt ställen.

Det enda som håller ”The One I Love” från högsta betyg är att den andra akten inte är riktigt lika fenomenal som den första och den tredje. Uppbyggnaden och den tidiga twisten sitter klockrent, men sedan planar narrativet av lite i mitten och blir onödigt repetitivt. Det tar sig dock snabbt igen, och filmen avslutas med ett tankeväckande och gripande klimax samt en slutkläm som rör om ytterligare i den mentala grytan.  Allt som allt; en oväntat smart, snygg, välspelad och annorlunda kombination av romantisk komedi och ”The Twilight Zone”.