The Order 2024

Idaho, 1983. FBI-agenten Terry Husk (Jude Law) har bestämt sig för att lämna storstaden för att leva ett lugnare liv med jobb i en liten stad och ge mer fokus till familjen. Han får nys om en kyrka i närheten som predikar ett budskap om vit makt och med den unge polisen Jamie Bowen (Tye Sheridan) som följeslagare så kommer han en högerextrem terroristgrupp på spåren. Vi följer även den utredda gruppens ledare Bob Mathews (Nicholas Hoult) när han rekryterar för krig mot det amerikanska etablissemanget.

 

70-talets stil på polisfilm när det kommer till uppbyggnad av dramatik, atmosfär och visuell stil ekar här. Det årtiondet var en guldålder för snutgenren med "French Connection" som lysande exempel. Spänningen här är enormt intensiv och tonfallet äkta precis som i nämnda klassiker. Det är hårt driv i tempot och inga sidospår från utredningen av brott. Softad Hollywoodkänsla finns inte i varken estetik eller mentalitet.

 

Annars oftast renrakade och stylade Law är närapå oigenkännlig med ruffig look och stenhård attityd. Han försvinner in i rollen som agent som inte låter någon eller något stå i hans väg. Ögonen och rösten talar om det med brutal tydlighet. Samspelet mellan den luttrade Terry och den oerfarne Jamie har oerhörd dynamik när den senare kämpar med att få veteranens respekt. Sheridan är väldigt trovärdig.

 

Hoult lämnar för en stund de lidande karaktärer som han har gjort sig känd för att spela för att ta fram en mörk och rejält skrämmande sida. Hans porträtt av en rasistledare blir extra obehagligt av att han inte spelar rollen på typiskt skurksätt. Både den pondus som krävs av Bob för att locka följare med ett brandtal och de uttryck av familjevarm omtanke som manipulerar omgivningen ges trovärdighet. Alla birollsinnehavare imponerar.

 

Manuset inspirerat av verkliga händelser är otroligt genomarberat. Polisarbetet med den dialog och de beteenden som det innebär gör helt autentiskt intryck. Karaktärerna känns levande, vilket gör att alla känslor berör rejält. Psykologin kring hur extrema grupper lockar till sig samhällets utstötta med erbjudanden om grupptillhörighet utforskas på ett intressant sätt och Hoults nämnda insats bidrar mycket till det. Filmen är därmed förutom att vara skarpladdad och nervig underhållning även viktig i sin samhällsskildring såväl när allt hände som nu.

 

Actionscenerna och uppbyggnaden till dem ger adrenalinpåslag som gör att man är inne i filmen. Sättet som poliser rör sig taktiskt i tillslag och hanterar vapen gör mig övertygad om att specialtränade experter helt styrt över den delen. Iscensättandena av rån framkallar panik. Det är i dessa spektakulära scener som det realistiska fotot mest förstärker. Musiken ger ytterligare pumpande puls till dem. Soundtracket klär även med långa och dovt hotfulla toner in övriga delar av filmen i en tungt ödesmättad ljudbild.

 

"The Order" är från den starka öppningsscenen till den kusliga finalen ett skolexempel på hur man ser till att publiken sitter darrande av nervositet på stolskanten samtidigt som hjärnan kämpar med att hantera de tankar kring samhället som vi lever i som väcks av det man ser och hjärtat för karaktärerna finns med hela tiden. När filmen är slut så spökar den i huvudet och det är så det ska vara.