The Other Side of the Wind 2018

Det här är en film med väldigt mycket meta. ”The Other Side of the Wind” är en film som handlar om att göra en film, och protagonisten är en regissör som, liksom Welles själv, är död.

Den åldrande Hollywood-regissören Jake Hannaford (John Huston) försöker göra comeback med en experimentell film, men har problem att få den färdig eftersom huvudrollsinnehavaren John Dale (Robert Random) lämnat produktionen. Hannaford sjäv har dödats i en bilolycka på sin 70-årsdag, får vi veta inledningsvis, så detta är händelserna som leder upp till, eller sker strax innan, bilolyckan.

En visning av den oavslutade filmen anordnas för studiochefen Max David (Geoffrey Lamb), med målet att få pengar av honom för att kunna slutföra den. John, protagonisten, som macho-regissören tycks vara besatt av – är det han som skrämt iväg honom? - ska nu ersättas av en docka. Hannafords medarbetare Billy Boyle (Norman Foster) beskriver för Max vad filmen handlar om. Mestadels består filmrutorna av John som jagar en naken aktris (Oja Kodar), tills de slutligen har sex i en bil.

Filmvisningsscenerna varvas med scener från Hannafords 70-årskalas, medan han fortfarande är vid liv (får man förmoda) och när sällskapet kör dit i en bil medan de dricker. På festen visas fortsättningen av den ofärdiga filmen, när gästerna samlas i en biosalong efter ett strömavbrott. Sällskapet förföljs av envisa paparazzi och mycket kameratid tas upp för att visa hur envetna de är.

”The Other Side of the Wind” är inte bara kronologiskt och berättartekniskt luddig. Även bildmässigt är den ett sammelsurium av ihopblandad 35mm och 16mm film i både svartvitt och färg. Inspelningen skedde i omgångar mellan 1970 till 1976, och kanske kan man misstänka att det finns en anledning att Welles övergav sitt projekt, och aldrig gjorde klart filmen...? Ja, förutom krånglet med rättigheterna förstås – filmen hade iranska finansiärer och när Shahen avsattes 1976 hamnade materialet i en ägandetvist, som gjorde att rullarna blev liggande i ett bankfack i Paris.

I grund och botten är filmen en satir över Hollywood och filmbranschen. Den åldrande regissören som försöker hänga med i allt det nya, paparazzin som finns överallt, de ständiga entouragen... En lite rolig kommentar till det moderna filmskapandet är när projektonisten på festen råkar sätta i fel rulle så att handlingen hamnar i oordning, och någon undrar om det spelar någon roll? Nej, egentligen inte. Men även Max, den potentiella finansiären på första visningen, reser sig till sist upp och går därifrån.

Men vad som var aktuellt då, filmbranschens krock mellan det gamla studiosystemet och det nya unga psykedeliska filmskapargardet, de politiska strömningarna som att ge röst till indianerna och deras rättigheter (även om Kodar, Welles flickvän i verkliga livet och medförfattare till filmen, som här porträtterar en amerikansk indian men förblir märkligt tyst och i stället visas upp som sexuellt objekt, kanske en samtidskommentar i sig?), dekonstruktionen av traditionella berättargrepp med mera, har inte samma kraft nu, 42 år efter att inspelningen avslutats. Filmen är ett barn av sin tid.

Till och med humorn ändras ju med tiden, och satiren blir inte lika rolig för den nutida publiken, som den säkerligen skulle ha varit då. Jag såg nämligen filmen på New Yorks filmfestival, och noterade rungande applåder från det äldre gardet (som kan ha varit medlemmar ur produktionsteamet förstås, eftersom det var en festivalvisning), medan ungdomarna satt tysta och eftertänksamma, och förmodligen liksom jag, försökte få rätsida på vad det var de sett egentligen. Kan detta verkligen vara skapat av samma legendariska mästarregissör som gått till filmhistorien med ”Citizen Kane”? Och det vet vi ju i ärlighetens namn inte riktigt om det är...

Welles måste ha haft en storslagen vision när han påbörjade inspelningen, men det kan ju faktiskt vara så att projektet drog ut på tiden för att det inte riktigt fungerade som han tänkt sig. Exakt hur han tänkt sig den filmen kommer vi heller aldrig att få veta, eftersom han inte slutförde den sjäv.

Skulle Welles ha valt att låta ett jämt flöde av jazz och psykadeliska tongångar ackompanjera filmen istället för att kontrastera med ljud och tystnad? Skulle handlingen vara tydligare om han fått klippa färdigt själv? Skulle urvalet av de drygt 100 timmarnas filmat material resultera i en mer komprimerad filmupplevelse, eller fattas det inspelat material han skulle valt att ha med? Man kan bara spekulera.

”The Other Side of the Wind” bjuder i alla fall på en unik upplevelse, med filmlegender som Peter Bogdanovich, Susan Strasberg, Norman Foster, Edmond O'Brien, Cameron Mitchell och Dennis Hopper i rollerna. Riktigt synd bara att vi inte får se dem genom Welles egna, mästerliga efterproduktionsögon.