The Outpost 2020

Regissören Rod Lurie verkar ha ställt in siktet på två världsrekord med krigsdramat ”The Outpost”: Filmhistoriens längsta eldstrid och flest antal hörselskador i en biosalong vid ett och samma tillfälle. Han lyckas mer än hyfsat, finurligt nog ger det ena gärna det andra.

 

Den verklighetsbaserade historien om hur ett fredsbevarande förband amerikanska soldater försvarar sig mot en kraftigt numerärt överlägsen talibanstyrka klockar in på strax över två timmar. Det pangas hejvilt redan under de första sextio minuterna, sedan utbryter ett oavbrutet helvetesinferno av maskingevärssmatter som jag fruktar kommer ringa i öronen långt in i nästa vecka.

 

Kan man klämma in tio miljoner avlossade skott i långfilm? Hur stor procentsats av budgeten var öronmärkt för rykande patronhylsor och blixtrande gevärsmynningar? Det här är ämnen för en framtida avhandling. Jag kommer inte att skriva den.

 

Filmtiteln syftar på en särdeles illa placerad militärbas i norra Afghanistan 2009. Nedsjunken i en dal och omgiven av höga berg på alla sidor var Outpost Keating som gjord för att intas av fientliga styrkor. Det blodiga debaclet fick långtgående konsekvenser – när krutröken till slut hade lagt sig efter den sista stora striden, som alltså skildras i filmen, fastslog de styrande krafterna i Washington att man skulle avveckla samtliga ”oförsvarbara” soldatutposter på studs. Det var förmodligen en klen tröst för de anhöriga.

 

Man kan imponeras av de tekniska bedrifterna och tacksamt notera att anspråken på realism har varit högt ställda. ”The Outpost” avhåller sig förtjänstfullt nog också från att frossa i den sortens sentimentala patriotism som många filmer i samma genre drunknar i. Den har följdriktigt hyllats av krigsveteraner för sin trovärdighet. Att föreställa sig hur någon som Michael Bay istället hade fått förvalta/gå loss på manuset är fruktansvärt.

 

Men ett skickligt hantverk kan knappast kompensera för filmens repetitiva natur. I långa stunder går upplevelsen att likställa med att titta på när någon spelar ”Call of Duty” på en svindyr storbildskärm. Allt hade kunnat vara mycket värre. Soldaternas grabbiga jargong landar rätt i öronen och skådespelarinsatserna är habila.

 

Två timmars tinnitusgenererande pang-pan-pang-pang-pang-pang-pang kräver ändå sin tittare. I USA kommer ”The Outpost” inte att få några problem med att hitta rätt målgrupp, för en europeisk publik som inte har någon relation till den faktiska händelsen blir det lite för mycket av det högljudda.