The Outsider 2018

Amerikanen Nick Lowell (Jared Leto) sitter på oklara grunder i japanskt fängelse under tidigt 1950-tal. Där får han utstå mycket pisk på grund av sin nationalitet. Det är lagspö av plitarna och isoleringscell omvartannat, inget kul alls. Men efter att ha räddat livet på sin cellkamrat, som råkar vara en Yakuza-medlem, värvas Nick till den tacksamma gangsters maffiafamilj.

Det är en hederssak. Och hedersschablonen utgör själva fundamentet till den här filmen. ”Nämn en japansk filmgangster som inte är skitlack och beredd att begå harakiri eller massmord på sina kollegor precis närsomhelst”, utmanar filmskaparna oss. ”De ler aldrig och hojtar hela tiden. Vi jobbar i den traditionen!”

Omställningen från vettskrämd fängelsekund till massmördande torped blir hur som helst smärtfri för Nick. Väl utanför murarna handlar det bara om att fylla ryggtavlan med tatuerade koifiskar, svida om till finkostym och massakrera sig fram genom Osakas undre värld som vore det vilket kneg som helst.

Naturligtvis är det inte alla gängmedlemmar som ser med blida ögon på att en västerlänning plötsligt avancerar i den strikta och väldigt homogena Yakuza-hierarkin. För att komplicera upplägget ytterligare blir Nick dessutom kär i sin mentors lillasyster. En yakuza får inte ägna sig åt romantiska relationer överhuvudtaget, på den punkten är man mycket tydlig. Publiken blir inte snuvad på någon himlastormande kärlekshistoria – filmens enda kvinnliga rollfigur är skriven på en Etch A Sketch och kemin mellan henne och Nick simuleras bäst genom att gnugga två gråstenar lite håglöst mot varandra.

Det är av yttersta vikt att vi som tittar förstår hur hård Nick är. Det är inte alls viktigt att vi sympatiserar med honom, eller överhuvudtaget har en susning om vad han vill eller vem han är. Här är man konsekvent, vi får aldrig en glimt under motorhuven.

Bortser man från de spontana ultravåldsyttringarna så finns där ingen personlighet alls. I Jared Letos tvålfagra skepnad blir huvudpersonen en spöklik hybrid – som om någon hade trätt skinnet av en ståtlig alvkonung över en Terminator. Och sedan låtit Nicolas Winding Refn ta över ratten på en av sina sämre dagar (tänk ”Only God Forgives” med Ryan Gosling fast med ännu mindre utrymme för att förstå huvudpersonen).

Nick är helt enkelt en lean mean killing machine och just ingenting mer. Jo, han verkar vara osårbar också. Skottskador i foten kan man gå bort på några sekunder. Man gnager inte precis ned nagelbanden i nervositet när han ställs inför hopplösa odds i den ena eldstriden efter den andra.

Från början var det tänkt att Daniel Espinosa skulle regissera denna Netflix-produktion, då med Michael Fassbender i huvudrollen. Det är bara att gratulera nämnda herrar till att så inte blev fallet. I stället trampade den begåvade dansken Martin Zandvliet (”Under sanden”) och Jared Leto i björnsaxen. Ingen av dem ska klandras för någonting annat än bristande omdömesförmåga vad gäller val av projekt, det är tydligt att alla utom manusförfattarna har ansträngt sig. ”The Outsider” lämnar ytterst lite att önska i fråga om regi eller ansats (Leto ska ha sparat ut hår och skägg under större delen av ett år för att göra rollen rättvisa under filmens första tio minuter). Fotot är vackert, produktionen påkostad.

Det är ett välsminkat lik. Men inga kosmetiska räddningsaktioner i världen kan dölja det faktum att ”The Outsider” är lika intetsägande som sin titel, en trött och oinspirerad skildring av yakuzakulturen, med en obegriplig huvudkaraktär. Gåtfull är helt ok, oövervinnlig och fullkomligt statisk är knepigare. Det visste till och med Tom Cruise när det begav sig.