The Pacifier 2005

Det är inte ovanligt att skådespelare som främst associeras med actionfilm väljer att vara med i en lättsam komedi (med eller utan barn) någon gång eller flera. Jag behöver nog inte nämna några namn eller titlar, ni som läser denna recension vet säkert själva flera stycken. Och även om det är kul när skådespelare (och regissörer) byter genre, brukar resultatet i dessa fall bli lite löjligt och kanske inte helt trovärdigt – vilket i och för sig kan vara en delvis anledning till att sådana filmer görs.

Marinsoldaten Shane Wolfe (Vin Diesel) får i uppdrag att rädda en forskare som kidnappats av en grupp rebeller. Anledningen till varför både kidnapparna och den amerikanska säkerhetstjänsten är måna om denna man, är att han skapat dataprogrammet GHOST, med vars hjälp USA hoppas kunna skydda sig från kärnvapenattacker (vad rebellerna skall med programmet till är mer oklart). Men Wolfe misslyckas både med att rädda mannens liv och att hitta GHOST. Nedslagen får han en ny uppgift tilldelad, denna gång skall han ta hand om forskarens fem barn medan deras mamma åker till Zürich för att tillsammans med en hög militär (som representerar staten) se om dataprogrammet möjligen kan ligga i makens bankfack. Ganska snart inser Wolfe att detta uppdrag inte påminner om något annat han genomfört tidigare, i hemmet råder fullständigt kaos, barnen gör i princip som de vill och Wolfe tvingas engagera sig i allt från byte av blöjor till övningskörning. Men då Wolfe är militär behöver vi inte oroa oss länge för att han inte skall återfå kontrollen, utan snart har han infört arméns disciplin och fått ordning i hemmet.

Det som jag inte kan förstå, är varför det anses vara roligt att se en man, i detta fall en muskulös och tuff militär, natta småbarn, engagera sig i de ungas fritidsaktiviteter och se till att maten står på bordet. Och här känner jag mig tvingad till att ställa följande politiskt korrekta, och kanske även retoriska, frågor (och ni som är trötta på sådana, kan hoppa vidare till nästa stycke): hur stort intresse och hur många skratt hade en sådan historia fått, om det istället hade varit en sliten ensamstående mamma som utfört alla ovan nämnda sysslor? Och har det verkligen varit filmmakarnas mening att påstå att det råder kaos i de hem där det inte finns någon vuxen man? Att det blir ordning och reda först när det kommer in en manlig individ och inför disciplin (som bara en han kan göra)? Detta är dock inte något som främst Hollywood skall hållas ansvarigt för, då det görs sådana filmer, så länge som tillräckligt många av oss ser och roas av dem.

Men oavsett vad man tycker om denna film är det nog ingen idé att bli upprörd över den, då filmen inte tar sig själv på fullt allvar, Vin Diesel driver med sina tidigare spelade karaktärer och manusförfattarna verkar inte har varit speciellt angelägna om att skapa en egentlig handling. Istället får jag känslan av att de senare spenderat mest tid på att plocka ut roliga situationer ur familjelivet (sådana brukar vara lustiga så länge som man själv inte är inblandad i dem), blandat dem med en stor portion äkta lågvattenskämt (jag undrar om det finns någon över sju år som brukar skratta åt sådana), några kul scener och referenser som man åtminstone måste vara halvvuxen för att uppskatta. Sen har man tillsatt lite actionscener för att krydda till det hela samt några väl valda moraliserande repliker, och voila, har man fått en färdig film.

En bra handling är inte ett måste för att kunna skapa en roande film, men då skall denna brist uppvägas av att filmen har andra kvalitéer. Och det har inte ”The Pacifier”, eller inte tillräckligt många iallafall. Samtidigt kan, min icke positiva inställning, bero på att jag inte såg denna film under de allra bästa förutsättningarna. För att ge denna film en riktig chans, borde jag ha besökt biografen tillsammans med ett antal barn i åldrarna sex till nio. Sannolikheten är stor att var och en av oss hade uppskattat någon del av filmen, vilket gör ”The Pacifier” till en godkänd familjefilm.

ONÖDIGT VETANDE I ”The Pacifier” finns det en hel del referenser till ”Sound of Music”. En av de mer dolda är att forskarens familj heter Plummer i efternamn, precis som skådespelaren som spelade huvudrollen i filmen ”Sound of Music”.