The Palace 2023

Klockan är åtta på morgonen på nyårsafton 1999, och på lyxhotellet Palace i Alperna börjar de välbärgade gästerna redan att droppa in. Självklart ska det bli ett påkostat nyårsparty till kvällen, och personalen jobbar för fullt med att säkerställa att allt är perfekt inför den stora festen. Stort fokus läggs på att det inte bara är årets sista dag, utan även årtusendets sista dag. Efter midnatt blir det ett nytt millennium, eller kommer världen att gå under när alla datorsystem förväntas gå ner?

 

En av hotellets gäster är affärsmannen Bill Crush (Mickey Rourke), som ställer till, inte bara en, utan flera, scener för att allt inte är precis som han vill ha det - detta trots att han inte ens har reserverat ett rum. Crush är på plats i vinterlandskapet för att göra sig en ekonomisk vinning på den förutspådda systemkraschen vid midnatt. Han ska skicka pengarna bakåt i tiden vid midnatt, via olika tidszoner, för att lura banksystemen.

 

Samtidigt minglar än den ena, än den andra, bättre bemedlade personen runt i hotellets lobby. Mestadels är det sönderopererade, åldrande - och ofta även hårdsminkade - föredettingar det handlar om. En av dessa är den 97-årige Texasmiljardären Arthur Dallas III (John Cleese) och hans 22-åriga hustru.

 

Det lyckliga paret ska fira bröllopsdag, och ställer även de ganska orimliga krav på servicen på Palace Hotel. Bland annat dyker en levande pingvin upp, som ingen vet hur den ska tas om hand. Vi har också en lättsvimmad markisinna med en bortskämd chihuahua, en känd plastikkirurg som försöker ha semester, ett gäng ryska mafiosos på hemligt uppdrag, och en före detta porrstjärna. Bland andra.

 

Det man förväntar sig av ett så stort persongalleri är en röd tråd som flätar samman alla, men det blir snart smärtsamt uppenbart att en sån kontinuitet saknas. Jag får intrycket av en massa lösa sketcher som mödosamt pressats in i samma mall. Att det berör personer som vistas på samma hotell under samma dygn räcker inte för att ge en sammanhållen handling.

 

Som om det inte vore illa nog så är de enskilda intrigerna inte heller tillräckliga. Alla har visserligen varsin agenda, men ingen av dem är utpräglad nog för att ge en klar bild av respektive persons beteende. Vi får exempelvis inga svar på varför Crush har sin idé om att resa bakåt i tiden (vilket ingen påpekar att det är idiotiskt heller), eller vilken slags affärer han sysslar med, vem han är som person, vad som driver honom framåt, och så vidare.

 

Det är samma sak för alla karaktärer: de saknar bakgrund och motivation, de är endimensionella och farsartade, endast placerade där de är för att drivas med och skrattas åt. Synd bara att varenda skämt bombar.

 

Jag frågar mig själv varför Polanski känner ett behov av att göra en komedi om Y2K tjugotre år efter millennieskiftet, men en viktigare fråga är varför skämten har minst dubbelt så många år på nacken. Det var länge sen den här sortens skojande ansågs vara roligt. I salongen är det helt tyst (frånsett någon enstaka suck från mig) men absolut inga skratt. Det är möjligen meningen att det här ska vara en komedi som driver med de allra rikaste och mest verklighetsfrånvända, men det faller platt när ingen har minsta tillstymmelse till agenda.

 

Överlag har den så kallade humorn ett starkt fokus på det kroppsliga; bajs, porr, rapar, vibratorer, IVF, oralsex, djursex, sjukdomar och spyor förekommer allihop i någon mån. Sammantaget kan man säga att det är humor som brukar höra hemma hos en yngre målgrupp än Polanskis, eftersom han har uppnått den aktningsvärda åldern av 90 år. Med “The Palace” gör han det smärtsamt tydligt att även regissörer borde gå i pension.

 

Cleeses usla Texasdialekt, Rourkes otäcka fejkbränna och märkliga lösnaglar samt alla dessa usla, vulgära skämt gör det plågsamt att sitta kvar i salongen.

 

Den påklistrade fejkkänslan på hotellet gör att jag längtar efter The Overlook Hotel i “The Shining”, vars hemsökta korridorer känns betydligt trevligare än den smaklösa plåga jag utstår just nu. Hotellets gäster räknar alla ned till nyåret, och jag räknar med dem i hopp om att även det lidande som är den här filmen snart ska ta slut.