The Piano Lesson 2024

Året är 1936 och vi befinner oss hemma hos familjen Charles, bestående av Berniece (Danielle Deadwyler) som bor med dottern hos sin farbror Doaker (Samuel L. Jackson) i Pittsburgh, en dag när de får oväntat besök.

 

Bernieces bror Boy Willy (John David Washington) har kört upp från Mississippi tillsammans med kompisen Lymon (Ray Fisher) och ett lass vattenmeloner. Boy Willy sparar som bäst ihop pengar för att köpa upp marken familjens förfäder slavarbetet på, och som nu är till försäljning då plantageägaren Sutter (Jay Petersen) nyligen dött. Så vattenmelonerna ska säljas, men för att ha råd behöver han även sälja familjens piano.

 

Det är här det verkliga dramat och dess filosofiska tankar om vårt arv och våra rötter tar vid. För pianot har en gripande bakgrundshistoria som gör det lika komplicerat att sälja det som att ha det kvar - ingraverat i träet syns ansiktena på familjens förslavade förfäder - en grym påminnelse om dess familjehistoria. Ägaren sålde nämligen av en del av familjen för att ha råd med pianot, men frun saknade dem såpass att hon lät avbilda deras ansikten.

 

Filmen är baserad på en pjäs från 1987 av den amerikanske dramatikern August Wilson, och är en av tio fristående berättelser i serien The Pittsburgh Cycle. Tre av dessa har filmatiserats; “Fences” (2016), “Ma Raineys Black Bottom” (2020) och “The Piano Lesson” (1995, 2024). Samtliga handlar om afroamerikanska människors tillvaro under olika delar av 1900-talet. Temat i “The Piano Lesson” fokuserar på vad man gör med sitt arv? Hur tjänar det bäst kommande genrationer? Skär man av rötterna eller klamrar sig fast vid det förflutna även med så tunga trauman?

 

Berniece vägrar att sälja pianot som är en så betydande del av familjens historia, det enda de har kvar. Brodern däremot menar att pappan, som stulit pianot från plantagen och fått betala för det med sitt liv, skulle ha hållit med om att det bäst kom till nytta genom att förbättra arvingarnas liv. Att vrida utvecklingen rätt genom att äntligen äga marken de slitit på som slavar. Även det har djup symbolik, men Berniece tror inte att han skulle få behålla marken i det rasistiska södern. Eller att den ens skulle säljas till honom.

 

Dessutom anklagar hon brodern för att vara den som orsakat Sutters död genom att ha kastat ner honom i en brunn. För pianot har ytterligare en till beståndsdel, och det är Sutters vattendrypande vålnad som tycks hemsöka familjen via pianot. Här måste jag säga att även om filmen i övrigt känns väldigt mycket pjäs (till skillnad från filmatiseringen av “Ma Raineys Black Bottom”), har filmens medium utnyttjats till max för scenerna med Sutter. Medan spänningen stiger på Hitchkockmanér, når dessa upp till skräckfilmsnivåer.

 

Filmen är producerad av Denzel Washington medan sonen Malcom står för regi - något han klarar med bravur med tanke på att detta är hans första långfilm. Malcolms bror John David är perfekt som den skrävligt charmiga men vagt desperata Willi, och likaså Charles som den lite långsamma men genomsnälle Lymon. En dialog med Wining Boy (Michael Potts) när denne lurar av Lymon hans melonpengar är extra påtagligt skriven för scenen men då Wilsons pjäs är ett mästerverk som vann Pulitzerpriset är det bara att se och njuta - om man inte haft chansen att se scenversionen.

 

Hela fyra av skådisarna kommer rakt från senaste Broadway-uppsättningen 2022; Washington, Jackson, Fisher och Potts. Det finns lite att säga om rollfigurer som skådisar levt med så pass länge, till skillnad från att dyka upp på en TV- eller filminspelning med kort reptid. De är samspelta, helt och fullt utmejslade personligheter vars fulländning riktigt strålar ut från vita duken.

 

Men hela ensemblen är lysande tillsammans. Jacksons roll är betraktande, iakttagande, men hans närvaro är dynamisk. Sen har vi prästen Avery (Corey Hawkins) som uppvaktar Berniece och övertalas att försöka driva ut Sutters ande, vilket får underliggande betydelse som ett försök att bryta makten från de forna slavägarna, en makt som klamrar sig kvar i form av trauma. Och Deadwylers Bernice - kanske kan den här fina rolltolkningen ge revansch för förra årets Oscarssnubbning av “Till”? Vem vet, men för mig var “The Piano Lesson” en av årets stora filmupplevelser. Bara en anings aning ojämn regi och balansgång mellan pjäsbeståndsdelarna och film som medium håller den ifrån full poängpott. Ingen film som får missas!