The Place Beyond the Pines 2012

Historien är alltså uppbyggd i tre delar, kring egentligen ett händelseförlopp som involverar två familjer i flera generationer. Det handlar om fäder, söner och synder i det förflutna som ingen av dem kan fly ifrån.

Luke försörjer sig som motorcykelstuntman på ett kringresande nöjesfält. En dag förändras hans liv när han plötsligt får veta att hans förra flickvän Romina har ett barn som han är far till. Luke slutar sitt jobb och bestämmer sig för att ta sitt ansvar, vilket visar sig vara svårare än han först hade trott. I ett desperat försök att försörja familjen börjar han råna banker och det är under ett av dessa rån som Lukes väg korsas med polisen Avery Cross. Ett möte som får förödande konsekvenser för de båda männen, men också deras familjer.

Ryan Gosling som Luke är fullständigt hypnotiserande. Här gör han igen en karaktär som utan att säga så mycket, ändå uttrycker och bara ÄR desto mer. Filmen börjar med en fantastisk och lång tagning i vilken kameran följer Luke bakifrån genom ett fullsmockat tivoli till ett gig i ett tält och aldrig har en ryggtavla varit så talande och sällan en inledning så lovande. Eva Mendes som Romina är mycket stabil och det finns stunder då också hennes uttrycksfulla fåordighet riktigt lyser och faktiskt har jag nog inte sett henne så här bra någonsin tidigare. Åtminstone i det hon visar upp i början. Hon och Gosling har en kemi som överträffar det mesta på duken just nu och några scener i vilka deras lilla familj är samlad och han gör tafatta försök att vara fadern han själv aldrig hade är så gripande att jag blir tårögd av att bara tänka tillbaka på dem. Den första akten innehåller förutom kärlek och känslosamt drama, fantastiskt fartfyllda bil- och motorcykeljakter, vänskap och ändlös spänning.

Bradley Cooper spelar Avery som plötsligt dyker upp i slutet av del ett och som vi sedan mer ingående får följa i tvåan. Han och kanske framförallt Ray Liotta blir mellanaktens mest minnesvärda ansikten och det är alltså inte deras fel att mitt intresse svajar utan istället skyller jag på den briljanta inledande timmen som helt enkelt inte kan överträffas. Det kommer också att handla lite väl mycket om korrumperad poliskår vilket tar fokus från kärnan och filmens verkliga dramatik och när trådarna i tredje akten, 15 år senare, ska knytas samman spretar det väl mycket. Även om de två vilsna tonårssönerna och huvudpersonerna i avslutningen spelas övertygande av Dane DeHaan och Emory Cohen och trådarna också till sist sammanfogas och cirkeln sluts, blir det stundvis på vägen dit lätt ansträngt i vissa vändningar och inte fullt så trovärdigt som jag skulle önska.  

Regissören Derek Cianfrance, vars förra film (den romantiskt sentimentala "Blue Valentine") också var väldigt karaktärsdriven, går denna gång ännu djupare in i rollfigurerna och både hans regi och de skildrade personerna känns mognare och mer nyanserade. Tyvärr håller inte strukturen i detta episka format hela vägen och jag hade hellre än tre separata akter sett en ihopklippt och något kortare version där man blandat sekvenser ur alla tre eller åtminstone de två första delarna innan ett summerande slut.

Dock är det inte för ofta jag tappar andan så som jag gjorde under den strålande upptakten, varför jag ändå väljer att bortse från vissa senare snedsprång och minns istället det som faktiskt gjorde filmen för mig och fortfarande i detta nu lyckas bringa tårar till mina ögon.