The Polka King 2018

Vad är det med Polen egentligen, som föder fram dessa underbart excentriska Amerika-immigranter? USA-publiken har precis hämtat andan efter komedin ”The Disaster Artist” baserad på Tommy Wiseaus äventyr i Hollywood, när det är dags för nästa livsöde.

Den här gången handlar det om den okuvligt positiva polkakungen Jan Lewan, perfekt porträtterad av Jack Black. Han är alltså ledare av ett storband som spelar polsk polka för hängivna pensionärer. Tillsammans med sin fru Marla (Jenny Slate) och Mickey (Jason Schwartzman) turnerar Jan runt med sitt storband i Pennsylvania, medan de har sin fasta bas hos Marlas mamma (Jacki Weaver) som passar deras son David (Robert Capron).

Publiken älskar den evigt leende Jan, men dansbandspolka är ingen lukrativ affärsidé och han har svårt att få det att gå ihop ekonomiskt. Förutom bandet driver han en presentaffär som säljer polska souvenirer, samt gör diverse småjobb för att få det att gå ihop. Han behöver helt enkelt investerare!

Detta blir vändpunkten, eftersom de beundrande pensionärerna gärna investerar i Jans affärer, även om det är högst oklart vad de består av egentligen och hur han ska får pengarna att växa. Men så länge nya investerare tillkommer, får han också in kapital inte bara för att kunna erbjuda mångdubbel ränta mot vad bankerna erbjuder, men även för att expandera sina affärer.

En av de nya affärsgrenarna är specialresor till Vatikanen för att träffa självaste påven. Medan hans fru tror blint på allt han gör, är Mickey mer ifrågasättande. När det står klart att Jan inte har något möte med påven inbokat blir Mickey förfärad. En busslast med överhettade pensionärer som betalat stora belopp för att träffa påven väntar - kan Jans okuvliga optimism verkligen lösa även detta?

”This is America, we always get a second chance” förklarar Jan glatt när affärsimperiet imploderat. I filmen är han godhjärtad, glad och evigt positiv, men även en sorts oskuldsfull opportunist med livsinställningen att allt löser sig. Var beredda på många närbilder på en skrattande och sjungande Jack Black, samt så klart en hel del polsk dansbandspolka!

Jag tyckte nog att även om filmen bjöd på många skratt, så fanns det kanske lite för lite substans att fylla ut de 95 minuterna med. Filmens Jan är alltigenom glad och välvillig, som den snälle tomtegubben i en barnfilm, men man kan nog tänka sig att verklighetens Jan är mer komplex än så?

Jag sneglade på klockan både en och två gånger under filmens gång, så trots att historien om Jan är både fascinerande och rolig, blir betyget tre rätt så mediokra polkastjärnor av fem.