The Postcard Killings 2020

En bästsäljande bok som förlaga. En Oscarsbelönad regissör. En internationell ensemble av såväl kända namn som proffsiga veteraner. Vad kan gå fel? Ja, allt verkar det som. Trots att fem manusförfattare - inklusive Liza Marklund och James Patterson som skrivit boken “Postcard Killers” den bygger på - jobbat på manuset är det en soppa ingen i världen kan rädda. För många kockar som det heter…

 

Det är självklart kul att se Stockholm och flera blågula aktörer i en sådan här Hollywood-film men ingen har något att arbeta med. Våra svenska namn ser mest obekväma ut med den engelska dialogen. Mest synd är det nog om Jeffrey Dean Morgan, en vanligtvis sevärd skådespelare, som här gör sitt yttersta för att krama fram någon dramatik ur de långa och många dialogerna. Men såväl regi och manus fäller krokben för någon som helst möjlighet att överleva filmen med värdighet.

 

Redan i filmens upplägg haltar det. Ett amerikanskt par hittas mördade i London. Pappan till kvinnan i paret, en New York-polis (Morgan), sörjer i någon minut innan han börjar resa runt i Europa och envist lägga sig i mordutredningarna. Han börjar samarbeta med en amerikansk journalist (Cush Jumbo) medan hans ex-frus (Famke Janssen) andra sorgfas är att agera amatördetektiv i bästa “Mord & inga visor”-stil.

 

Inte nog med att vi ska köpa att en polis långt utanför sitt distrikt och med känslig koppling till fallet tillsammans med en tidingskribent tillåts lägga sig i och praktiskt taget ta över mordutredningen. Morgans karaktär är dessutom typen som sörjer genom att supa ner sig i en scen men aldrig mer och senare ta ut sin frustration på oskyldig flygplatspersonal.

 

Allt är fullständigt korkat och absurt. Karaktärer verkar resa fram och tillbaka mellan länder i Europa som om det gick en direktbuss emellan. Dramatik - vare sig det är gråta till en bild av sin mördade dotter eller bli jagade av mördare på en bilväg - kommer och går från ingenstans utan någon som helst uppbyggnad. Introduktioner av karaktärer är tafatta och twistarna i handlingen är förutsägbara och helt utan överraskningsmoment.

 

Det är underligt hur mycket talang som kan resultera i sådan dålig film. Bosniska regissören Danis Tanovic gjorde Oscarsbelönade “Ingenmansland” men är helt ute och cyklar med den här seriemördarfilmen. Men är det något den läskigt liknande “Snömannen” har lärt oss är att en begåvad regissör, starka skådespelare och en populär förlaga inte är tillräckligt för att göra en bra film. Det spelar ingen roll vilka fina skandinaviska miljöer du har.

 

Det är den typen av film som omväxlande lyckas vara både skrattretande och långtråkigt. Den vill så gärna vara “The Girl with the Dragon Tattoo” men liknar som bäst en femöresepisod av “CSI” i slow motion. Bland de pinsamma analyserna är kanske den värsta slutsatsen att barnmisshandel på något sätt resulterar i incestuösa psykopater. Freud vänder sig i sin grav.