The Power of the Dog 2021

Året är 1925 men det känns som om tiden står stilla i Montanas vackra berglandskap där bröderna Burbank, Phil (Benedict Cumberbatch) och George (Jesse Plemons) driver en framgångsrik boskapsranch. De sover i samma säng och känns “ihopväxta” efter alla år tillsammans, fastän deras personligheter och uppenbarelser är såpass olika.

George är den mer belevade av dem. Han är välutbildad, tar långa bad och klär sig i kostym. Han visar respekt gentemot mot kvinnor till skillnad mot Phil, som stövlar in med sina mannar på änkan Rose Gordons (Kirsten Dunst) mathak och beter sig så illa att han får henne att gråta.

George tröstar, och det tar inte lång tid innan de gifter sig och Rose flyttar in på ranchen tillsammans med sin son Peter (Kodi Smit-McPhee). Men Phil är inte förtjust i det nya upplägget. Han tycks hata Rose, och än mer hennes feminine son, som gillar att göra pappersblommor och dansa Hula Hoop. Peter tycks reta Phil med sin blotta närvaro när han är hemma på lov från internatskolan för doktorsutbildningen, och tassar runt ranchen i sina fina skor och vita byxor.

Phil tar varje chans att psyka Rose och göra sig lustig över Peter. Han och mannarna skrattar åt Peters tunna uppenbarelse varje gång han råkar gå förbi, eller jagar iväg honom. Både Rose och Peter håller sig undan så gott det går, Rose med hjälp av alkohol och Peter genom att ströva runt ensam i omnejden, tills han oväntat råkar snubbla över ledtrådar till Phils väl bevarade hemlighet…

Har man inte läst Thomas Savages roman som regissören Jane Campion adapterat manuset ifrån, lyckas filmen skickligt överraska med sina oväntade vändningar. Det enda som är förutsägbart är hennes jämna, fina, poetiska berättarton som vi känner så väl igen från “Pianot”. Campion tar tid på sig att lägga ut plotten, ett spelkort i taget, i en filmupplevelse som lyckas med konststycket att både kännas som en romantisk “feelgood”-film och samtidigt förmedla en otäck, ruvande känsla av annalkande katastrof.

För scenerna där George uppvaktar Rose är ljuvligt kärleksfulla, medan Phils knutna näve och illvilliga blick hänger som ett mörkt moln över ranchen och dess innevånare. I en förvånande sekvens prisar guvernören Phils intelligens och kunskaper i humaniora, och vi förstår att han inte alltid varit denne smutsige, hårdnackade machoman. För Phil har kanske inte helt valt den roll han tvingats in i.

Skådespelarensemblen presterar på högsta nivå, som väntat i en Jane Campion-film. Ändå var det lite extra speciellt att se Cumberbatch i denna för honom annorlunda karaktärstyp. Vem hade tippat på honom som första val för en lassosvingande, banjospelande, och väderbiten cowboy? Och att han kunnat få med så mycket bitterhet i bagaget? 

Men filmen är alltför sofistikerad för att hemfalla åt några hårddragna “goda” och “onda” karaktärsporträtt. Phils attityd mot sin bror, som han kallar “Fatso”, känns respektlös och provocerande. George tolererar tålmodigt pikarna utan att falla undan. Ordbytet känns som en gammal välrepeterad dans, med liten risk att någonsin stjälpa över. Emellanåt återkallar de minnen från uppväxten och stämningen känns nästan gemytlig den emellan. Rose och Peters närvaro däremot känns som eld och tändvätska alltför nära dynamit.

“The Power of the Dog” har liksom “Pianot” spelats in i Nya Zealand, vars bedårande kulliga berglandskap får återskapa Montana i Ari Wegners stadigt vackra filmfoto. Filmen är en solid Jane Campion-upplevelse som levererar! En av årets storfilmer och ett måste på filmlistan!