The Princess 2022

Direkt i inledningen på den den här dokumentären förflyttas vi till Paris den 31:a augusti 1997. Några turister filmar sin bilfärd genom staden. De når platsen där motorcyklar börjar förfölja den bil som prinsessan Diana av Wales färdas i. Däcken slirar med tjut mot asfalten. Paniken griper tag. När jakten börjar slutar filmklippet och vi i publiken får tänka oss resten själva. Alla som var med när nyheterna senare rapporterades vet att Diana omkom i en fruktansvärd bilolycka kort efter. Regissören Ed Perkins vet hur man gör en öppning som fångar publikens intresse.

 

Hela filmen fokuserar på personkulten kring Lady Di. Den ger inte något djuplodat eller personligt porträtt av kvinnan bakom medias bild av henne. Filmen består förutom nämnda inledning enbart av klipp från tv-  och tidningsarkiv med röster från radion som komplement. Inga nygjorda intervjuer med experter eller närstående till Diana finns med. Ändå lyckas man skapa ett porträtt av en stark personlighet som egentligen inte hörde hemma i den traditionsbundna rojalistiska sfären. Vi påminns även om hennes humanitära arbete. Det är ändå inte för insmickrande. Dianas egen otrohet mot Charles hymlas det till exempel inte med, men det är naturligt då hennes öppenhet med den var en del av den mediapersonlighet som filmen skildrar.

 

När en film består av endast arkivklipp så är det viktigt att skapa dramatik och suggestion genom att använda rätt klipp i rätt kombination med rätt rytm i klippningen. Den här filmen gör allt detta perfekt. Helheten gör starkt intryck på tittaren även om inga nya infallsvinklar eller  överraskande insikter kring objektspersonen för dokumentären finns. Klippen känns inte som om de bearbetats i färgskalan utan presenteras exakt som de visades då, vilket gör resan mentalt tillbaka i tiden när man ser filmen totalt uppslukande. För Dianas fans eller anhängare av dokumentärer om modern historia är filmen ett måste.

 

Skildringen börjar när Diana Spencer som blott 19 - åring planerar bröllop med prins Charles av Wales. Redan här förföljs hon av journalister. Paparazzifotografer bevakar varje steg hon tar. Vi som publik kastas rakt in i kaoset med henne. Diana får uppmärksamhet som annars bara popstjärnor får. När äktenskapet med Charles faller sönder börjar spekulationerna i skandalpressen och det verkliga helvetet bryter löst. Det är hjärtskärande plågsamt att se Dianas blick bli mer och mer sliten ju längre tid hon är ett jagat byte.

 

Kritiken mot paparazzis är skoningslöst hård. De målas upp som en hotfull och växande hord hyenor. Dianas ätstörningar och självmordsförsök exploateras iskallt av media. Det är bara en av många upprörande inslag i filmen. Trots kritiken mot fotograferna så har filmskaparna på ett briljant sätt använt deras egna bilder mot dem för att belysa hur integritetskränkande de är. Filmens skildring av Dianas relation till media är dock inte helt enkelspårig. Efter separationen från Charles använder Diana själv tidningar och tv som vapen mot honom. I filmen ifrågasätts också på ett intressant sätt den förlegade monarkins plats i ett modernt samhälle.

 

Filmen har några inslag som sticker ut extra mycket. I ett välvalt klipp ser vi hur hundar jagar och sliter en hare i stycken på klassiskt engelskt rävjaktsvis. Det känns i sin råa brutalitet symboliskt för Dianas situation. I ett annat klipp samkörs parets separation med branden på Windsor Castle 1992 för att skapa en känsla av total ödeläggelse i familjen.

 

Musiken är fantastisk filmen igenom. Den understryker alla känslolägen med total  fingertoppskänsla. Det är lekfullt och lättsamt när det är bröllop och barn föds. Körer används när mer dramatiska känslor ska understrykas. Dessa växlar mellan vackert och ödesmättat. Ofta sker detta i samma scen. Technomusiken i turisternas bil i inledningen övergår effektivt i dov ton och skärande stråkar för att skapa emotionell kraft. Det starkaste inslaget i ljudbilden är dock klickandet av kameraslutare som ekar som skott från automatvapen hela filmen igenom. Det känns som ett medvetet symboliskt grepp.

 

Den här skildringen av kändisskapets baksida och mental nedbrytning av en människa är svår att se. Samtidigt känns den viktig då den väcker tankar om vår egen skuld till medias rapportering. Det är ju vi som är konsumenterna som de ska tillfredsställa. Det är vi som skapar personkulter kring kändisar. Vi skadar de vi beundrar. Insikten lämnar en mållös när filmen är över.