The Professor and the Madman 2019

Mel Gibsons Icon Productions köpte rättigheterna till Simon Winchesters roman ”The Professor and the Madman” redan 1998 men någon film blev det inte förrän nu – vilket förmodligen kan förklaras med att Hollywood nyligen har tagit Gibson tillbaka till fållan efter nära tio års svartlistning. Med sedvanlig energi och svaghet för verklighetsbaserade historier castade Gibson sig själv som berättelsens huvudperson och lyckades få mer än värdiga motspelare – med diaboliskt skicklige Sean Penn i spetsen. Filmens regissör Farhad Safinia var medförfattare till Gibsons ”Apocalypto” och debuterar här som långfilmsregissör.

Historien är en av de där som är så otroliga att den måste vara sann. Den till sinnessjukhus dömde mördaren William Minor visar sig vara en av de främsta bidragande frivilliga till sammanställningen av den första upplagan av Oxford English Dictionary (OED). Han dödade förvisso av misstag, och blev sedermera så ångerfull att han blev vän med offrets änka (!). Den tidens elit var dock ointresserat av detaljerna och ville inte associera ett så prestigefyllt projekt med en omskriven mördare.

I adaptionen slås det fast - döm inte boken efter omslaget. En dömd man kan vara såväl lärd som moraliskt rättrådig och värd både kärlek och vänskap. I filmen görs nämligen OED:s framåtblickande redaktör James Murray till en nära vän till Minor (hur det var i verkligheten är antagligen mer öppet). I en scen bollar de två männen bollar lustfyllt obskyra ord med varandra i intellekternas lek och det är där språknördar får sitt lystmäte. ”The Professor and the Madman” följer sin historiska förlaga någorlunda men man brer på karaktärernas relationer på ett sätt som känns minst sagt spekulativt.

Gibson spelar sin favoritroll – en rättrådig och hjältemodig fadersfigur – där ”Braveheart”-lockarna nu är korta och ansiktet täcks av ett hermetiskt buskigt Dumbledore-skägg. Hans gestaltning är förväntad – om det är något den grånande Gibson går igång på är det att spela en hjälte i motvind kämpandes mot en ondskefull aristokrati. Mot Murray konspirerar nämligen sluga beräknande krafter i form av stroppiga och osympatiska engelska akademiker. Den lärda klassen är antingen handlingsförlamade etikettryttare eller samvetslösa ormar slingrandes på det akademiska slagfältet. Godmodiga Steve Coogan får vara den härskande klassens enda ljuspunkt när den lågättade Murray kämpar för det rätta.

Men det är Penn som lyser på ett närmast gränslöst sätt i rollen som Minor, som spelas med total hängivenhet. Det är en fysiskt krävande roll, närmast obehagligt i de svåra scenerna. Genom Penn får Minor en helt egen röst – ett viskande mässande som bryter av i vredgade vrål när han drabbas av ångest. Överlag är filmen full av goda skådespelarinsatser – inte minst i formen filmens två kvinnoroller som hamnar lite i skymundan av männen. Nathalie Dormer som änkan drar till sig blicken med naturlig karisma. Jennifer Ehle som Gibsons förståndiga maka gör också en rörande insats. Allt ackompanjerat av fint foto och ett ljuvligt instrumentellt soundtrack av Bear McCreary – det doftar verkligen romantik, stora salar och oroväckande experiment på stora gods.

Häri ligger också filmens problem – Murrays sunda familjeliv och akademiska trätor samsas med ett besatt gotiskt mörker och vansinne hos Penn som pendlar mellan frisk och galen efter manusets behov. Viktiga frågor som psykiatrins våldförande av patienter under denna tid blir aningen trivialiserat när ordboken står i fokus.

På många sätt är filmen konventionellt utformad med en rättfram Hollywood-dramaturgi. Det demoniskt besatta geniet framhäver hjältens godhet i dennes kamp för att vännen ska befrias och få erkännande. Men mannen själv lämnas i skuggan med ett klumpigt antytt trauma. Lika dimmig som Penns röst och blick är, lika dimmig blir filmens stiliserade navigerande mot en destination med djupare essens än en mörk horisont som ljusnar vid gryningen. Men det är en färd där passionen står i centrum med breda stråkar och öppnar härdade hjärtan.