The Queen of Sheba's Pearls 2004

Juldagen brukar vanligtvis innebära en hel del intressanta biopremiärer, något för alla smaker brukar det bli, och så även i år. Men den traditionella svenska storfilmen är i år en något tveksam sådan. Colin Nutley drar med frugan till hemlandet England och drar ihop skådisar vi känner igen från ”Timmarna”, ”Flicka med pärlörhänge”, ”Bourne Identity” och ”Harry Potter och de vises sten”. Resultatet blir ”The Queen of Sheba’s Pearls”, ett “svengelskt” romantiskt drama. Filmen utspelar sig strax efter andra världskriget, på den engelska landsbygden i en herrgård bebodd av den stora familjen Bradley, där fokus ligger på tonårssonen Jack.

På sin 8:e födelsedag får Jack ett modellflygplan av sin mor. Samma dag träffas hon av en kraschande stridsjet och dör. Ödets ironi tar inte slut där. Åtta år senare fyller Jack 16. Den dagen är det Englands kung som dör. Men det är ointressant. Det intressanta börjar när hela tjocka släkten sitter samlad och födelsedagsljusen ska blåsas ut. En mystisk kvinna kliver in genom dörren, och orsakar att kvällsteet sätts i halsgropen hos flera av de närvarande. Kvinnan, som har ett ärende till mormodern i familjen, är nämligen på pricken lik den bortgångna Emily…

Nancy Ackerman (Helena Bergström) får så småningom anställning hos den stora familjen, och lyckas, omedvetet, röra till det ordentligt. Känslorna är blandade men de flesta är överens om att hon måste bort. Men när Nancys och den äldre kvinnans hemlighet uppdagas välkomnas hon med öppna armar. Nancy är nämligen Emilys okända tvillingsyster, som adopterades bort efter födseln. Så småningom blir hon vän med Jack, och lyckas mer och mer fylla det tomrum som funnits inom familjen Bradley i åtta långa år.

”Queen of Sheba’s Pearls” är en mycket varm och mysig film – en film om begravningar och kärlek, om döden, livet efter en närståendes död, och om att leva innan det är för sent. I sitt manus har Nutley har klämt in flera tänkvärda poänger: man bör ta vara på alla de små tillfällen och chanser som livet ger oss. Man vet aldrig vad som kan ske mitt i misären. Efter första akten, när Bergströms karaktär lyckas ingjuta lite hopp och glädje i familjen igen, skingras de mörka molnen ovanför herrgården, de onda lärarna på skolan får plötsligt någon som kan sätta dem på plats, och filmen blir överhuvudtaget mycket lättsammare och roligare att följa. Plötsligt spirar kärleken igen, och det finns till och med utrymme för en del svart humor.

Att Bergströms engelska dialekt är under all kritik, har man enkelt löst genom att låta henne spela svensk. Alltså har hennes karaktär bott i Sverige efter att ha blivit bortadopterad. Detsamma gäller Rolf Lassgård, även om han är något bättre vad gäller uttalet. Så vi blir inte helt utan svenska repliker i ”Queen of Sheba”. (Fast jag hade klarat mig ganska bra utan den horribla åldersmask som Nancy Ackerman bär i början och slutet av filmen...).

Vad som skulle kunna nämnas som negativt är att filmen så tydligt växlar mellan att följa filmens olika karaktärer och storylines, en efter en. Dels har vi Nancys hemlighet, som man inleder med. Dels Jacks och kompisarnas funderingar kring det där med sex och hur man ska kunna få till det med en tjej. Dels händelseutvecklingen mellan Nils (Rolf Lassgård) och hans hemliga kärlek faster Audrey, som kläms undan av alla andra nyckelscener och presenteras rätt sent in i filmen. Jag tror ”Queen of Sheba” hade gjort sig betydligt bättre som miniserie för tv, eftersom det finns så många intressanta karaktärer man vill veta mer om. Som enbart långfilm är den lite för ambitiös för sitt eget bästa, men trots det riktigt sevärd och inspirerande.