Den tysta flickan 2022

Det är en speciell upplevelse att sitta i en biosalong och se början på en film man vet väldigt lite om, när insikten så sakteliga kommer krypande att man tittar på ett mästerverk! Luften är tjock av den kollektiva förnimmelsen av vad som sker på vita duken, nästan elektrisk av publikens intensiva uppmärksamhet, och tystnaden bland åskådarna är så total att man kan höra en knappnål falla.

 

“Den tysta flickan” är en sådan upplevelse! Colm Bairéads långfilmsdebut har kammat hem åtskilliga priser världen runt, och hyllas unisont av både kritiker och publik. Jag får fortfarande rysningar när jag tänker på den.

 

Filmen har även uppmärksammats för språket - den första på gaeliska, Irlands keltiska urspråk, vackert klingande som ur en saga. Men kärnan av berättelsen är enkel. Irländsk landsbygd, 80-tal. Cáit (Catherine Clinch) är en tystlåten 12-åring, den yngsta i syskonskaran, retad, rädd, och kissar på sig på nätterna.

 

Hon gör sig så liten och osynlig som möjligt för uppmärksamheten i hennes värld är inte av det godartade slaget. Syskonen hackar på henne, klasskompisarna fryser ut henne, och pappans stumma ryggtavla i bilen eller på puben ser ut att kunna explodera vilken sekund som helst.

 

Mamman är gravid, och helt plötsligt meddelas det att Cáit ska skickas iväg. Hon vet inte vart eftersom ingen säger någonting. Men paret som tar emot henne i det vackra huset ler vänligt. Särskilt frun på gården Eibhlín Cinnsealach (Carrie Crowley) får Cáit att känna sig trygg och öppna upp, och snart får hon även en fin relation till Eibhlíns man Seán (Andrew Bennett).

 

Berättelsen förs fram med så mycket värme och kärlek att det gör ont i hjärtat, för vi förstår att detta sker på lånad tid. Det sägs inte rent ut, för som allt annat i filmen ligger det mesta i luften, i tystnaden, det som sker utanför kameran. Cáits värld utkristalliseras och får konturer med hjälp av allt det som inte sägs, och man dras in med nära nog hypnotisk kraft.

 

Colm Bairéads skickliga regi förmedlar så oerhört mycket med hjälp av små medel. Den kontemplativa upplevelsen påminner något om Alfonso Cuaróns “Roma” (så snälla, se filmen på bio eller åtminstone på storskärm i ett mörkt rum utan distraktioner som kan bryta förtrollelsen). Men “Den tysta flickan” är intensivt känslosam jämfört med Cuaróns ömsinta betraktande för Cáits värld är vacker men kärlekslös, en otrygg plats där obestämda faror ligger på lur. Och Cáit själv, så skör, så liten, som en skadad fågel utknuffad ur sitt bo.

 

Filmen spelar på hjärtesträngarna såpass att det är svårt att hålla tårarna tillbaka, långt innan intellektet hunnit registrera en värld utan halmstrån att gripa tag i. Kanske speglar den minnen av vår kollektiva hjälplöshet inför vuxenvärlden, barnets tvång till anpassning, som vi alla i någon mån har gemensamt. För det var inte många ögonpar som förblev torra i salongen…

 

Till detta kommer det sagolikt vackra filmfotot. Rustik, grönskande landsbygd. Cáits bleka, spöklika ansikte som lyser upp vita duken medan bakgrunden försvinner bort i periferin, oviktig och diffus liksom den värld runt omkring sig som Cáit vill tränga bort (för en opoetiskt men någotsånär visuell liknelse - tänk iPhones porträttinställning).

 

Trots alla imponerande storfilmer som pumpas ut i dessa Oscarstider kan jag nog säga att “Den tysta flickan” hör till de absolut bästa - kanske till och med är den bästa film - jag sett från 2022. Ett mästerverk som får full pott av mig!