The Quiet Ones 2014

En skräckfilm om onda andar baserad på verkliga händelser - stoppa mig om du hört den förut. Den här ska tydligen bygga löst på The Philip Experiment, ett parapsykologiskt experiment som tog plats i Toronto på 1970-talet (till skillnad från rent fiktiva "verklighetsbaserade" rysare som "Blair Witch Project" och "Paranormal Activity"). Men precis som påstått faktabaserade "Huset som Gud glömde" och "The Conjuring" så är det mest ett PR-knep som knappt förhöjer upplevelsen.

Den här brittiska rysaren från gamla skräckfilmsbolaget Hammer (som nyligen gjorde comeback med några old school-inspirerade spökfilmer) utspelas på Oxfords universitet där en professor (Jared Harris) utforskar det paranormala. Han vill bevisa att det övernaturliga inte existerar och tar med sig några assistenter och en misstänkt demonbesatt flicka till ett hus för att dokumentera att den senare i själva verket har en psykisk sjukdom. Som de flesta tvivlare i den här sortens film så får de mer än de klarar av.

Jag uppskattar verkligen Hammers avsikt att återskapa stämningen från sina egna gamla retrorysare. Här har man fint återskapat 1970-talets atmosfär, inte bara i kläder, scenografi och fotot utan även i stilen som prioriterar knarrande dörrar och kusliga demonröster framför CGI-effekter. Tyvärr har vi ju fått en överdos av dessa demon/spök-filmer efter en relativt nystartad trend. Redan innan denna hade vi sett spöken och demoner vända upp och ner på hushåll i så många varianter till den grad att "Huset som Gud glömde" nu fått nio (!) uppföljare.

"The Quiet Ones" vinner mycket inte bara på sin atmosfär utan även i intelligens och fantasin att väva in ett sexuellt svartsjukedrama bland alla spökerier. Det finns en smart twist i upplösningen och flera skrämmande ögonblick. Men innan det rätt kaotiska klimaxet så förlitar den sig envist på stämning och svagt kusliga moment snarare än den ordentlig in-your-face-skräck som genren höjt ribban till. Det blir lite blekt, segt och otillfredställande.

En del fint skådespeleri lyfter filmen. Veteranen Harris ("Mad Men" samt ett dussintal nämnvärda filminsatser) är pålitligt stabil och nykomlingen Olivia Cooke ("Bates Motel") imponerar som den besatta flickan. Men regissören John Pogue (hans andra efter "Quarantine II") känns inte som rätt man för jobbet. Hans manusmeriter ("The Skulls", "Ghost Ship", med mera) borde varit en varningsflagga att han kanske inte riktigt kan väcka tillräckligt med liv i materialet. För ofta känns och ser filmen ut att vara bättre än den egentligen är - man anar potential som inte uppnås.