The Quiet Roar 2014

Det börjar som science-fiction. En åldrad sjuk kvinna (Evabritt Strandberg) närmar sig döden. Hon reser till Tyskland och skriver under ett avtal för att få en mystisk behandling, men inte för att bli frisk utan för att få möjlighet att besöka sitt eget förflutna och föras tillbaka till sin ungdom. Tillbaka till en semester med familjen uppe i bergen. Det blir ett strövtåg längs minnenas allé som dämpar nostalgins skimmer och börjar skrapa av den polerade ytan från det då unga parets livsstilsmagasins-äktenskap.

Det första man slås av i "Man tänker sitt"-regissören Henrik Hellströms andra långfilm "The Quiet Roar" är dess skönhet. Fredrik Wenzels oerhört eleganta foto fångar både de norska bergens vidunderlighet och viddernas naturliga ljus på ett utsökt vis med högst stiliserade bilder som ofta är lika strama som filmens drama. Jag undrar om inte filmen är för snygg för sitt eget bästa då det nordiska lyxreklamsbildspråket tenderar att distansiera oss från de svåra ämnen som manuset cirkulerar kring. Istället för att lyssna till det filmen vill säga söker min blick efter vad den försöker sälja.

Hellström serverar oss en Malicksk naturpoetisk "Smultronstället"-berättelse i öppen nordisk planlösning där den åldrade Marianne, likt Isak Borg, vandrar genom minnenas rum för att skärskåda sitt eget äktenskap i retrospekt. Var de egentligen någonsin lyckliga? Det är en vågad och ovan svensk filmform där den äldre Mariannes reflektioner och hennes behandlingsledares (Hanna Schygulla) psykolog-slutledningar agerar stillsam voice-over som en poetisk ljudmatta ovanpå det dåtida relationsdramat.

Mitt stora problem är att jag inte tror på konflikten, jag ser ett bråkande par men är totalt distansierad från det drama som tycks pågå bakom en hinna av designer-scenografi och färdigpaketerad filosofisk eftertanke. Till skillnad från i Bergmans filmvärld tillåts vi här aldrig komma nära varken nutidens eller dåtidens Marianne och kan aldrig höra hur det låter när-, eller varför hennes äktenskap knakar i fogarna. Det pratas om kärlek med svåra ord men allt jag ser är en klädsam ångest och vackra bilder utav eld utan att det någonsin bränns. Orden skriker men bilderna förblir tysta, det är ett tyst vrål om något.