The Railway Man 2013

Filmen börjar sött. Järnvägsfantasten Eric Lomax sitter på ett tåg och tar plats vid Patricia Wallace (Nicole Kidman). Därefter påbörjar han sin parningsdans genom att imponera med hårda fakta, tidtabeller och göra upp en färdplan för hennes resa. Och simsalabim så var de gifta! Men sedan dras det i växelspaken och post-traumatiska stressymptom ger sig tillkänna. I flashbacks från tiden i tjänstgöring under andra världskriget spelas den unga Eric Lomax av ”War Horse”-hjälten Jeremy Irving. Brittiska armén tillfångatogs och torterades av japaner och tvingades till slitgöra, att bygga en järnväg som skulle gå tvärs genom Thailand och Bruma. Här vävs alltså historierna samman och vi får en förklaring till de hysteriska utfallen.

En av de överlevande krigsfångarna, Finlay (Stellan Skarsgård), hittar en notis i tidningen om att den japanska befälhavaren som gjorde hans och Erics liv till ett helvete lever och övertalar Eric om att han måste skipa sin egen rättvisa och mörda, något som Patricia stöttar men för åskådare blir en svårföljd ekvation. Det är ett introvert beslut som fattas och vi utesluts från att förstå hela omdömesförmågan. Jo, jag förstår att den sargade mannen utsatts för grymheter men vi får ingen djupodlad förklaring till hans handlingar, inte ens i den stumma porträtteringen. Skådespelarna är just skådespelare, uppstyltade framför kameran. När Eric får nys på nyheten går han i alla fall emot pacifismens alla ledord och beger han sig tillbaka till Singapore för att göra upp och vända på rollerna. Offer blir förövare och förövare blir offer. 

Mina historiekunskaper är inte tipptopp men dessa händelser har alltså skett i verkligheten och det skrev den riktiga Eric Lomax en bok om. Syftet med att göra film av en bok kan antingen vara att det finns någon kvalité i verket som lämpar sig för filmmedium eller att berättelsen förtjänar att nå ut till en ny publik, att filmen då blir en inkörsport till originalverket. I de här fallet verkar alternativ nummer två mest troligt men filmen fångar inte efterdyningarna av händelserna på ett trovärdigt sätt och historien känns oerhört förenklad med låg densitet. Det här var surt. Jag blir varken betagen eller gråtmild vilket säkert hade varit möjligt om historien hamnat i rätt händer.