The Reckoning 2020

Häxjakt! Djävulen! Tortyr! Hämnd! När Neil Marshall återvänder till skräckgenren för första gången sedan 2005 års oväntade succé ”Instängd” så är det extra mycket av allt som gäller. Genrefans bekanta med hans stil vet att subtilitet knappast är hans starka sida och ”The Reckoning” är inget undantag.
 
Denna gång får vi dock en historielektion när vi hamnar i Stora pestens London på 1600-talet. Vår hjältinna Graces (Charlotte Kirk) man har precis begått självmord efter att ha insjuknat. Logiskt tänkande som dem är så tar stadens bullriga män detta som ett tecken på att stackars Grace, som dessutom kämpar med hyra och en hungrig bebis, är en häxa. Klipp till: tortyr och planerad avrättning.
 
Bland det mest intressanta här är att Marshall gått från övernaturliga monster som varulvar i debuten ”Dog Soldiers” och grottvarelser i ”Instängd” till de mest mänskliga av monster – män. Marshall (som även skrivit manus tillsammans med Kirk och Edward Evers-Swindell) håller knappast tillbaka i sin skildring av männens hetsiga besatthet av att få Grace att erkänna.
 
Tortyren är långt ifrån lika motbjudande grafisk som i exempelvis ”Hostel”-filmerna eller fransk skräck som ”Martyrs”. Men när en stor del av filmen handlar om allt grövre och brutalare tortyr för att få Grace att bekänna att hon är häxa (vilket hon inte är) så blir det relativt tungt och slitsamt att se på. Försök att sympatisera eller åtminstone förklara männens beteende hjälper föga.
 
Tacksamt nog får vi en del mer konventionella skräckmoment i Graces fängelse i form av en djävul som dyker upp i drömsekvenser när du minst anar det. Mycket tack vare Kirks imponerande insats så får vi följa den mentala nedbrytningen i isolationen och en svindlande spiral ner i galenskapen. Man känner hennes kamp med att behålla sinnet vid liv när verklighet och hallucinationer går in i varandra. Det är en sårbar men stark hjältinna vi hejar på, inte helt olikt Sarah i ”Instängd”.
 
Tonen skiftar abrupt i sista kvarten med omotiverade om än välkoreograferade slagsmålscener, en ”Kill Bill”-liknande hämndfinal samt en irriterande sluttwist. Det är visserligen underhållande men rimmar illa med den övriga filmens mer seriösa ton. Marshall påminner oss om att han kan leverera häftig popcornspänning men är kanske inte rätt man att göra film om en tragisk, skamlig historisk del av mäns behandling av kvinnor. Häxjakt har skildrats flertal gånger tidigare med mer finess, inte minst i ”The Witch”.
 
Men trots sina brister är det fortfarande ett sevärt hopkok av historiskt drama, religiös skräck, tortyr och hämndhistoria. Läcker paketering räcker långt och både musik, foto och klippning är över medel. Dessutom är det intressant med oundvikliga paralleller till moderna teman som Covid-epidimin och den nutida kampen mot kvinnovåld. Med Kirks energi som starkaste tillgång så lyckas Marshall med ära återvända till såväl skräckgenren som kvalitéfilm efter förra besvikelsen ”Hellboy”. Välkommen tillbaka!