The Rental 2020

Dramatiskt panorama med hänförande hav och klippor! Ett sexigt stort superinrett hus. Sen klipp till bokningen av samma hus online. Fiffigt! Dags att introducera våra offer.

Storebror Charlie är kollega med lillebror Josh flickvän Mina och mellan dem finns uppenbara vibbar. Trots detta verkar Josh och Charlies flickvän Michelle lida av akut skygglappssyndrom. Redan i inledningen får vi höra att klanten Josh som knappt klarar en kurs på högskolan är helt fel för sin ambitiösa flickvän. Om vi på något sätt skulle missa karaktärernas inbördes relationer räddas vi av ett manus som bokstavligen tar upp dem i ett replikskifte lika spontant som ett politikertal på Almedalsveckan. Spänningen mellan bröderna verkar tigga om spekulationer om eventuella paralleller i verkligheten hos recenserande filmkritiker.

För visst är regissören Dave Franco sin mer kände brors lillebror. För de som väntat andlöst på hans stora genombrott – ta några djupa andetag. ”The Rental” har ett fruktansvärt manus. Det gör karaktärerna mer eller mindre osympatiska och oengagerande trots att man anar att de typ ska vara lite Kalifornienskönt obrydda. Kvartetten möts av en övercreepy hyresvärd – Toby Huss stylad som en sexförbrytare och beväpnad med repliker värdiga en Youtubesketch. Här finns ett litet försök att vinna wokepoäng med en slags medvetenhet om rasism (Mina är från mellanöstern och Mr. Creepy verkar ha något emot det) men liksom resten av handlingen i filmen leder det ingenstans.

Snygge Dan Stevens rynkar pannan och ser lagom svårmodig och het ut medan storögda Sheila Vand försöker besjäla Mina med ett uns av djup och de kämpar med ett manus som även vassare skådisar hade haft problem med. Det hade varit roligare att se Stevens i rollen som bad guy som i thrillern ”The Guest” från 2014 med snarlikt tema. För underhållen blir man tyvärr inte, ens när filmen tar fart. Efter en första halvtimme som tråkar ut publiken börjar läbbigheterna ta fart, men det är too little too late. ”The Rental” är bara så… poänglös.

Det smygfilmas i alla husets rum, det slaktas pardonlöst. Man får reda på mindre smickrande saker om filmens huvudpersoner men istället för att dessa ska nå en uppgörelse kastar man dem rakt på elden så de fräser bort omedelbart.

Har du längtat efter att se en film om extremt privilegierade trettioåringar som är fast i ett känslomässigt highschool-drama och hamnar i diskussioner om när de bör ta sina partydroger? Eller längtar du bara efter att se dem skräckslagna och fast i ett virrvarr av svek och slakt? Då kanske Dave Francos regidebut kittlar skönt. Själv tycker jag att han ska lägga regihatten på hyllan ett slag.

Filmen är för klumpig och osmart för att klassas som psykologisk och innehåller för lite gore för att klassas som skräckfilm. Thrillerklyschor staplas på rad i ett försök att tvinga fram spänning.

 

Saker som motivation och karaktärsutveckling kastas ut med jacuzzivattnet (ni kommer fatta sen) och regin verkar rentav tappa intresset för sina egna huvudpersoner. Med lite välvilja skulle kunna tolka det som sker på duken som en allegori över samtidsmänniskan – hur våra egoistiska begär resulterar i ett dåligt samvete som blir allt våldsammare när det undertrycks… Men det här är inte en James Franco-film.