The Road to Guantanamo 2006

Tre unga män reser från Storbritannien till Pakistan för att vara med om en fjärde väns bröllop. Det är strax efter terrorattacken den elfte september. När de anländer till landet, sover de över i en moské och lever loppan under några dagar. Inom kort har den kommande brudgummen anslutit sig till dem och då de har lite tid över innan det är dags för bröllopet, reser de till Afghanistan, av nyfikenhet och för att hjälpa lokalbefolkningen. Då vistelsen visar sig inte motsvara deras förväntningar, bestämmer de sig för att lifta tillbaka till Pakistan. Men istället får de skjuts i motsatt riktning och befinner sig snart bland en grupp talibaner. De hamnar i ett av USA:s bombanfall, tas tillfånga och lämnas över till amerikanska soldater som skickar dem vidare till Guantanamo Bay. Efter två år i fångenskap friges de, då inget åtal mot dem kunnat väckas.

I sin blogg ifrågasätter journalisten David Aaranovitch männens oskuld. Detta då de, enligt honom, sympatiserat med en imam som juridiskt anklagats för att ha uppmanat muslimer till att döda judar (om detta nämns inget i filmen) samt att moskén som männen råkade övernatta i, var och är en samlingspunkt för anhängare av Jihad. Aaranovitch har i sin tur blivit anklagad (inte juridiskt) för att vara antimuslimsk.

Det är möjligt att de nämnda männen reste till Afghanistan av just de anledningar som de själva framför, det är inte omöjligt att de reste dit av lite mer våldsamma skäl. Oavsett vilket medför detta ett problem för filmen, risken att ”The Road to Guantanamo” först och främst kommer att ge upphov till diskussioner och spekulationer om de tre männens resemotiv och eventuella skuld. Därmed skulle fokus avlägsnas från själva kärnfrågan, hur en demokrati kan tortera och låsa in människor, oavsett brott, på obestämd tid, utan någon rättegång.

Missförstå mig inte. Det är oerhört viktigt att lyfta fram de fall i vilka människor anklagas och straffas för brott som de inte begått. Och de filmer som hittills berört ämnet Guantanamo, har just koncentrerat sig på de övergrepp som begåtts mot, påstått, oskyldiga personer. Men i dessa filmers redovisning av hur en stat missbrukar sin makt saknas det en dimension, filmmakarnas inställning till och skildring av de människor som medvetet planerat (och utfört) terrorbrott mot (civila) offer. Varför är det ingen i filmens värld som vill diskutera hur sådana personer skall betraktas och behandlas av staten (inte nödvändigtvis USA) utifrån de mänskliga rättigheterna? Fast det är klart, vem vill bli ihågkommen för att ha fört de äkta terroristernas talan när det finns mer ädla öden? Och även om det rent teoretiskt är självklart att dödsstraff aldrig får delas ut oavsett brottets vidrighet och att tortyr aldrig får användas oavsett vilken information den misstänkte besitter, är det inte alltid lätt att i praktiken argumentera för det. Nåja, detta resonemang skulle kunna utvecklas ytterligare, men då det finns ett par (läs två) andra saker som jag skulle vilja ta upp, måste jag sätta punkt här.

För det första. Filmen är en så kallad spelfilmsdokumentär, vilket betyder att här blandas intervjuer, med bilder från diverse nyhetssändningar samt dramatiserade scener. I sådana fall brukar särskilt de sistnämnda många gånger kännetecknas av dåligt skådespeleri samt en pedagogisk skolbiokänsla. Men inte här, inte i någon störande grad iallafall. För det andra och slutgiltiga är det förstås ofrånkomligt att inte jämföra ”The Road to Guantanamo” med ”Gitmo”. Båda filmerna rör sig inom samma område och lyfter fram en nästintill identisk problematik. Men skillnaden finns, Winterbottom och Whitecross begränsar sig till de tre männens historia. Filmmakarna bakom ”Gitmo” har visserligen den svenska medborgaren som satt fängslad på Guantanamo Bay i fokus, men försöker ändå hitta möjliga bakomliggande faktorer till lägrets verksamhet. Jag hoppas dock på att nästa Guantanamofilm kommer att vara en ny ”Dead Man Walking”. Även om det förmodligen dröjer ett tag.