The Room Next Door 2024

Pedro Almodovars adaption av Sigrid Nunez roman “What Are You Going Through” från 2020 är hans första engelskspråkiga film. Berättelsen inleds när författaren Ingrid (Julianne Moore) signerar böcker i en bokaffär. En gammal bekant från studenttiden dyker upp och berättar att deras gemensamma vän Martha (Tilda Swinton) är sjuk. Ingrid beger sig till sjukhuset och möter en mager Martha med cancer i dess tredje fas. Det gör den svårbotad men en ny experimentell metod kan eventuellt stoppa dess framfart.

 

Ingrids bok handlar ironiskt nog om hur man överkommer rädsla för döden, men nu får hon ett högst verkligt fall framför sig. För den experimentella metoden verkar inte fungera och Martha ber om hjälp. Hon vill bjuda med Ingrid på en resa som hon inte tänker komma tillbaka ifrån. Hjälpen består av att bara finnas till, att bo i rummet bredvid, så att Martha känner trygghet i att någon är där med henne. En psykologisk tröst. En imaginär hand att hålla i. En älskad vän på plats så att Martha kan dö i frid.

 

Men varför ber du mig och inte någon av dina nära vänner, undrar Ingrid. Efter att de båda började sina karriärer tillsammans på hippa Paper Magazine i New York, där de var oskiljaktiga, har de inte setts på åratal. Deras respektive arbeten tog dem åt skilda håll - Martha blev krigskorrespondent med världen som arbetsplats medan Ingrid stannade kvar i New York - och de tappade kontakten som så ofta händer. Men de nya vännerna visar sig ha förbehåll mot självmord, hur motiverat det än är under hotet av en kommande, oundviklig, och plågsam död. Ingrid säger ja.

 

Filmen är en tankeväckande reflektion över döden, som förespråkar vår rätt att både bestämma över våra liv och vår död. Ändå är den inte sorgsen utan filmen genomsyras av humor och värme. Almodovar har helt och fullt lyckats överföra sin distinkta dialogbaserade berättarstil till engelska, lika härligt humoristisk, överraskande, absurd, som melodramatisk. Fullkomligt unik. Han har även återskapat sitt stilistiska, färgstarka universum i New York med omnejd. Klarröda klickar av rött på läppstift, kläder eller möblemang.

 

Extra roligt var det så klart med en scen i Lincoln Centers Alice Tully Hall, samma plats där filmen visades under New Yorks filmfestival, där jag såg den. De härliga New York-miljöerna blandas med en kulissliknande känsla som i gamla Hollywoodfilmer, men handlingen förs mestadels fram av diskussioner mellan Ingrid och Martha i närbild. Det känns lite som att se en novell spelas upp. Tempot går undan trots det tunga ämnet, och ett visst mått av Hitchcock-suspens smyger sig in i handlingen när vännerna beger sig Airbnb-huset Martha hyrt åt dem.

 

Martha instruerar nämligen Ingrid i att hennes sovrumsdörr alltid kommer vara öppen och är den stängd betyder det at hon inte finns mera, och då ska Ingrid kontakta polis och efterlevande. Hon måste insistera på att hon inte vet någonting för medhjälp till mord är straffbart. Vännerna tillbringar dagarna med att äta lunch tillsammans, berätta gamla historier, se film, och lata sig i solstolarna på uteplatsen. Lättnaden är enorm när Ingrid ser den öppna dörren om morgnarna, och vi bävar med henne varje dag när hon måste se efter på nytt.

 

Ibland lämnar Ingrid huset och låter Martha vila i fred. Hon går och tränar, och hon har också kontakt med de bådas ex, Damian Cunningham (John Turturro), en rolig men desillusionerad cyniker som tycker att neo-liberalerna och extremhögern är lika farliga för våra planets förstörelse. Samtliga skådespelare gör lysande rollprestationer. Moore och Swinton är hypnotiska. De levandegör dialogen och det finns så mycket kärlek i smärtan att filmen känns upplyftande trots det tunga ämnet. En klart lysande stjärna på filmhimlen.