The Royal Hotel 2023

Ni vet det där som brukar sägas - män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem, kvinnor är rädda för att män ska ha ihjäl dem. Det är rätt talande för vad den här filmen i slutändan handlar om. #inteallamän

 

Julia Garner (”Ozark”) spelar Hanna, en amerikansk collegestudent, som tillsammans med sin vän Liv (Jessica Henwick, ”Glass Onion: A Knives Out Mystery” 2022) är på resa i Australien. När reskassan plötsligt är slut, tvingas de två ta ett jobb, vilket som helst, och hamnar därför på en pub ute i ingenstans. Där ska de bo och arbeta åt den alkoholiserade pubägaren Billy (Hugo Weaving) och hans desillusionerade fru Carol (Ursula Yovich). På den nya arbetsplatsen, The Royal, möter de unga kvinnorna en hord av spritstinna lystna gruvarbetare som varken kan eller vill dölja sin förtjusning över de två nyanlända köttstyckena. 

 

Garner är med sin sedvanligt bitska uppsyn lysande som den förnuftiga Hanna, och Henwick är likaledes trovärdig som den mer lättsamma Liv. De två är i många avseenden varandras motsatser, och olikheterna förstärks av deras inställning till uppmärksamheten. Medan Liv tar männens hetsiga uppskattning med ett skratt och en klackspark, blir Hanna alltmer obekväm. Hon tyr sig till Matty (Toby Wallace) som först verkar vara rätt harmlös i sammanhanget. Dock börjar gränsen mellan sexistiska skämt som bara är dålig humor, och de som faktiskt är hotfulla på riktigt, suddas ut. Detta gör att Hanna får svårare och svårare att längre lita på någon.

 

”The Royal Hotel” riktar ljuset på den inte sällan alkoholmarinerade våldsamma maskuliniteten. Men också hur kvinnor i alla tider och överallt, varit tvungna att lära sig att parera mäns närmanden. Regissören Kitty Green har tillsammans med Oscar Redding skrivit manuset som kretsar kring utsatthet och kvinnlig vänskap i kölvattnet av ett toxiskt patriarkat. Det är egentligen rätt enkelt och kanske just därför så lätt att relatera till, i alla för oss kvinnor. Rysningar behöver inte komma från ett mer avancerat håll, det räcker gott med en ovälkommen, alldeles för länge dröjande blick från en berusad man i andra änden av en bar. 

 

Fotot är snyggt, med många långa energiska tagningar, som varvas med närbilder på svettiga och olycksbådande anleten. Vi bjuds även på flera vida vyer uppifrån och ser hur det torra öppna landskapet breder ut sig så långt ögat når. Och det slår mig att det verkligen inte finns något där ute att gömma sig bakom, ifall nu någon skulle behöva göra det. 

 

”The Royal Hotel” är en klaustrofobisk, spännande och ruskigt olustig film som effektivt smyger sig på. Det obehagliga finns i den potentiellt våldsamma responsen som konstant lurpassar i periferin, men också i eskaleringen av verbala angrepp och snuskiga skämt. Det finns i den stunden då skrattet till sist fastnar i halsen, likt gråt som inte fått utlopp, samtidigt som du ändå förväntas fortsätta skratta. För den känslan, att inte våga säga ifrån, att ignorera egna gränser för ”husfridens” skull, den är inte angenäm.

 

Slutet är möjligen lite väl forcerat. Poff bara och så var det klart. Klimaxen hade i mitt tycke gärna fått ta lite mer tid. Men samtidigt är det vägen dit som här är grejen. Och även om jag tror att kvinnor i större utsträckning kommer uppskatta detta, så hoppas jag verkligen män ser den, med mer än bara bokstavligt öppna ögon.