The Rum Diary 2011

Samma år som ”Fear and Loathing in Las Vegas” blev film och slog stort, fanns det helt plötsligt en marknad för den många gånger refuserade boken ”The Rum Diary”. Men det står ganska snart klart att om filmen är boken trogen – vilket många påstår att den är – så var inte Thompson något missförstått geni i början av sin karriär. Han var helt enkelt ofärdig som författare.

”The Rum Diary” som film försöker också bygga vidare på succén med "föregångaren". Hunter-fanet Johnny Depp är självklar i huvudrollen – denna gång som ett annat av författarens alter-egon, journalisten Paul Kemp, som byter New York mot Puerto Rico – ön där alla föredettingar och såna som aldrig skulle ha en chans ändå verkar hamna. Här flödar romen friskt, och eftersom alla västerlänningar som flyttat hit verkar vara grymt nerdekade alkoholister klarar sig den som lyckas städa till sig då och då med en dusch och en rakning alldeles utmärkt. 

Men det hjälper ändå inte när tidningen som Paul får jobb på, San Juan Star, bara finns till för de feta kryssningsturister som stannar till och aldrig lämnar hotellet utan bara vill läsa om kasinovinster och bowlingturneringar. 

När Kemp efter att ha druckit upp hotellets minibar 20 gånger om blir tvungen att skaffa sig eget boende och hamnar i kollegan Salas (Michael Rispoli - "Kick-Ass") ruggigt risiga våning är det lätt att förstå varför han lockas av tokrika, men skumma, resortutvecklaren Sanderson (Aaron Eckhart – "Thank You for Smoking") som kan erbjuda både lägenhet med utsikt, snabb sportbil och pengar. Och så har han ju sexiga fästmön Chenault (Amber Heard – "Zombieland") också, en kvinna som Paul faller pladask för. 

I storyn finns också trådarna om hur Paul försöker göra riktig journalistik om hur lokalbefolkningen utnyttjas, hur barnen inte har tillräckligt med mat och de vuxna inte får en hygglig lön de kan leva på. Men självklart hålls han tillbaka av den trötta chefen Lotterman (Richard Jenkins – "Let Me In"). I en annan scen startas en tråd om hur lokala män blir bortkörda från Sandersons privata strand på ett minst sagt bryskt sätt. 

Hela tiden tror man att det är den här riktningen handlingen nu ska ta. Det är det här som ska ge lite substans och som det egentligen ska handla om. Men alla spåren lämnas därhän, alla trådar får hänga löst – och efter ett tag känner man att ”The Rum Diary” är ungefär lika fokuserad som blicken på alla rom-nedsupna amerikaner i San Juan på 60-talet. 

I ”Fear and Loathing...” fungerade handlingen i drogdimmans mitt alldeles utmärkt. Det var det som var själva grejen – att man befann sig i någon annans acid-tripp. Men här blir det bara svamligt. Till och med scenen där drogerna plockas fram lämnas utan kommentar efteråt och känns otroligt onödig. Det är nästan sorgligt att se för oss ”Fear and Loathing”-fans. 

”The Rum Diary” har ändå ett par saker som gör det till en hyfsad upplevelse. Johnny Depp och hans fantastiska uppsättning av miner och bakfyllekroppsspråk är alltid underhållande att titta på. Birollerna har också fyllts med sköna karaktärer som förutom Lotterman och Sala bland annat utgörs av den svensk-ättade och Hitlerälskande Moberg (Giovanni Ribisi – Vänner, Avatar) som verkligen sätter ribban för hur lågt man kan sjunka ner om man sätter sin fot i San Juan. 

Här finns också massor med underbara repliker som från den rika högervridna amerikanen som vill göra Puerto Rico till sin sandlåda och med sitt ”Liberaler är bara kommunister med en universitetsutbildning som tänker negertankar” visar hur förstående han är för allt vad lokalbefolkning heter. Eller Salas uppgivna ”Puerto Rico är som någon man legat med och som fortfarande ligger kvar under en”, om hur gärna han vill därifrån trots att han inte ser någon utväg. 

Det finns relativt gott om skratt under de två timmarna – och de kommer från ett äkta ställe. Men det finns ännu fler frågetecken om vart det hela är på väg. Och även om det inte är en film man behöver genomlida så kan man inte heller kalla det bra.