The Runaways 2010

Det är helt klart ett viktigt parti ur rockens historia som gestaltas. Det stack i ögonen på många att The Runaways var ett band helt bestående av tjejer  - och det trots den rätt vågade eran av män i spandex och glittersmink och punkens tänjande av alla möjliga gränser.

I filmen "The Runaways" är det Joan Jett (Kristen Stewart) som tar kommandot. Hon har bestämt sig för att spela elgitarr trots att flickor egentligen ska knäppa på akustiska instrument. Hon går sturskt fram till musikproducenten Kim Fowley (Michael Shannon) utanför en klubb trots att hon varken har skaffat sig något band eller demolåt. Och hon har inga tvivel när hon säger "Inga killar, jag ska starta ett rockband med bara tjejer".

Fowley faller för den kaxiga attityden och hjälper till att hitta resten av bandet och börjar coacha dem. Men sångerska saknas.

Cherie Currie (Dakota Fanning) får vi följa parallellt. Hon hänger med mer tjejiga syrran Marie och matchar de blonda lockarna med höga klackar och korta kjolar. Men innerst inne när hon artistdrömmar och efter att ha fixat ny stil för att mima och åma sig till David Bowie på skolans talangjakt, behöver inte Fowley och Jett fundera två gånger när de ser henne på en klubb. Hon har utseendet som bandet behöver.

Men den riktning och tuffhet som Jett besitter är något Currie får anstränga sig för att få fram. Och till viss del tar hon mycket hjälp av droger. Pressen på de otroligt unga tjejerna - bara 15-16 år - blir till slut för mycket och bandet drabbas av kollapser, slitningar och uppbrott.

De som kan sin rockhistoria vet att anledningen att namnet Joan Jett är mer känt än Cherie Currie är att det förstås är hon som har styrkan att gå vidare och bland annat göra låten "I love rock'n roll" som slog igenom stort.

Filmen "The Runaways" har lyckats med en hel del. Scenografin och garderoben är perfekt för eran vi ska befinna oss i - mitten av 70-talet. Soundtracket är förstås en höjdare. Och även skådespelarinsatserna får tummen upp.

Självklart är det många som går in med förutfattade meningar om hur Kristen Stewart ska klara av steget från skör vampyrflickvän till stenhård rocker som svär, sniffar och hånglar med både killar och tjejer. Förvånande nog gör hon det faktiskt riktigt bra. Visst finns det repliker då tonläget låter precis som Bella, men man kan redan se att Stewart kan bli en riktig skådis och inte bara en tonårsidol, och med lite mer erfarenhet och fortsatt val av varierade roller är det nog få som kommer hålla Twilight-serien emot henne.

Dakota Fanning är också övertygande som den mer fragila tonåringen som hamnar i bandet utan att riktigt veta vad hon ger sig in på. Och det är också kul att se Michael Shannons samvetslösa musikmagnat försöka få tjejerna att tänka med "kuken".

Men trots att filmen bygger på en sann historia, som dessutom Joan Jett har övervakat så den borde stämma med sanningen, så känns det emellanåt aningen klyschigt och ytligt. Att ungdomar som blir kända får storhetsvansinne och går ner sig i drogträsket känns kanske inte som den mest förvånande utvecklingen.

Intressantare hade det varit om mer tid ägnats åt det motstånd bandet fick möta för att de var just tjejer. Det byggs upp som en komponent av stor betydelse, men sen slarvas den biten förbi i filmen.

Slutresultatet blir en ganska vanlig film om ett ovanligt rockband. Ett schysst tidsfördriv, speciellt för dem som gillar musiken från eran, men det känns samtidigt som om det här hade kunnat bli så mycket mer.