The School for Good and Evil 2022

Vi vet alla hur sagor porträtterar gott och ont. Allt är svart eller vitt. Vi vet också hur kvinnoporträtten ser ut i sagovärlden. Vi möter antingen söta prinsessor som drömmer rosaglittrande drömmar om romans med den vackre prinsen eller onda häxor som förtjänar att dö. Alla dessa klyschor utmanas på ett spännande sätt i den här filmen.

 

För längesedan skapade två bröder varsin skola. En av skolorna skulle lära ut god kunskap för hjältar och prinsessor. Den andra skulle lära upp onda skurkar. Balansen måste upprätthållas. En konflikt uppstod. Långt efter möter vi två flickor i den lilla byn Gavaldon. De är vänner trots att de är olika. Klassiskt prinsessblonda Sophie (Sophia Anne Caruso) älskar gulliga sagor. Mer alldagliga Agatha (Sofia Wylie) avskyr sådana och kallar dem berättelser för barn. Agatha kallas häxa och är utstött i byn. Redan här slår filmen hårt mot den slitna bilden av hur en flicka ska vara.

 

De båda vännerna hamnar genom en magisk önskning från Sophie på varsin av de nämnda skolorna. Märkligt nog hamnar Sophie på den onda sidan och Agatha på den goda. Deras uppgift är att vara läsare. Här börjar analysen av hur en saga är uppbyggd. En saga behöver både hjältar och skurkar för att fungera. Den behöver också läsare. Dessa får bara läsa om de äventyr som övriga elever får uppleva. Låter det komplicerat? Tack vare ett välkonstruerat manus så känns allt kristallklart när man ser filmen.

 

För att ta sig till den biten av filmen som är sevärd så måste man härda igenom en inledning som har alla brister som regissören Paul Feig alltid uppvisar med sina filmer. Det är skådespel som känns pinsamt tillgjort. Röstlägena skär i öronen som om framför allt Caruso och Wylie sugit i sig Helium. Det ska uppenbarligen skildra kaxig kvinnokraft, men det blir en hysterisk soppa av alltihop.

 

När vi i ett svep hamnar på de båda skolorna så ändras tonläget. Den sagolika magin tar med sig åskådaren in i en annan värld. Vi förtrollas av den Disneyliknande upplevelsen. Lika hastigt som vi börjat älska denna sagodimension så börjar manuset plocka sönder den och belysa hur falsk den är. Det är då Feig kommer till sin rätt som regissör. När han får kritisera de förlegade kvinnoidealen så trivs han som fisken i vattnet. När hans feminism kontrolleras och inte spårar ur så träffar den med sylvass skärpa. Lika intressant är raderandet av gränsen mellan gott och ont. Jag skulle vilja kalla det här en antisaga.

 

Tonfallet när den goda sidan skildras är nästan hånfullt satiriskt och medvetet överdrivet. När de söta prinsessorna svansar efter skolans vackre prins så är det löjeväckande att se och det känns som att det är syftet. Under ytan finns mobbning och grymhet mot de som misslyckas med att passa in på de orimliga krav som ställs på eleverna. Med den jordnära Agatha mitt i allt detta så blir hyckleriet ännu tydligare.

 

På den onda skolan finns allt vi vill ha från den typen av skildring. Det är klassisk goth med genuin ondska i skönt teatral form. Konflikten mellan gott och ont ställs på sin spets under filmens gång och intressanta gråzoner växer fram. Då skapas drama som stundtals griper starkt. Samtidigt lyckas filmen hålla sagostämningen vid liv hela vägen.

 

Visuellt så är det här en imponerande uppvisning. Till och med kräsna fans av Harry Potter borde gilla alla detaljer i scenografin och den magiskt äventyrliga atmosfären. Specialeffekter och makeup är fantastiska. Foto och klippning ger filmen läcker rockvideoestetik. Det backas upp av ett soundtrack där mäktiga arrangemang samsas med låtar som passar perfekt i scenen som de är med i.

 

Skådespelet är stabilt när filmen väl kommer igång. Våra två huvudrollsinnehavare växer sig in i sina roller. Speciellt Caruso får visa variation. Filmens bästa insats står dock Freya Parks för i rollen som den onda häxan Hester. Hon har inte mycket tid i bild, men hon får kameran att älska hennes oemotståndliga karisma varenda sekund. Charlize Theron har roligt i rollen som rektor för den onda skolan. Hon ger sin roll en extravagant stil som trollbinder. Cate Blanchett bidrar med berättarröst i härligt gammaldags sagokänsla.

 

"School for Good and Evil" moderniserar sagans språk och gör det relevant för dagens publik. Den är uppenbart riktad till samma målgrupp som Harry Potter. Riktigt så stark som sin förebild är den inte, men jag fascineras av den värld som jag förflyttas till. Jag återvänder gärna för att möta de här karaktärerna väldigt snart igen.