The Science of Sleep 2006

Du har precis sett affischen med tyghästen och längtat efter Gondrys senaste, eller hur? Det enda du undrar över är om den är lika bra som du hoppas efter att Kate Winslet hånglade upp Jim Carrey senast. Well fear not, mon ami. Gondry är en udda fisk i filmbranschen. Framgångsrik musikvideoregissör som smidigt övergått till att även göra långfilm utan att man som recensent vill ställa sig upp och skrika ”näringsförbud nu”! Han undviker fällan att blåsa upp sina stilistiskt fulländade videofilmer till tvåtimmarsformat. Istället skriver han intrikata små historier som fokuserar på dels den mänskliga naturen, dels på upplösandet av vardagens spelregler. I ”Eternal Sunshine of the Spotless mind” handlade det om minnen. Här är det drömmar.

Det tar inte långt tid att förstå att ”The Science of Sleep” är ett ganska egensinnigt projekt, en mer inåtvänd satsning än föregångaren. Rollfiguren Stephan (Gael García Bernal) gestaltar den konstnärliga drivkraften bakom Gondrys skapande och i viss mån hans barndom. För att få fram den rätta autenticiteten filmade regissören i sin före detta bostad i Paris, där han bodde med exfru och sin son medan han hankade sig fram som illustratör, precis som filmens excentriske huvudperson.

Stephan kommer till Paris för att jobba på reklambyrå men inser snart att hans jobb består av standardiserad tristess utan utsikter till att få utlopp för någon form av kreativitet. En dag stöter han på sin granne Stephanie (Charlotte Gainsbourg) och hennes sexiga väninna, börjar stöta på väninnan men inser att granntjejen är intressantare. Att han och hon är bohemiska tvillingsjälar med faiblesse för lustiga hobbyprojekt (modellbyggande!) eldar deras intresse för och utbyte av varandra. Problemet är att Stephan ändå sedan barndomen haft för vana att färglägga sin tillvaro med vakendrömmar.

Hans kreativa briljans är samma faktor som får honom att sluta urskilja gränser mellan fiktion och verklighet – skapande och galenskap. Gondry för oss närmare sin gestalt genom att illustrera hans drömmar genom surrealistiska videoklipp av en kaliber som får Björk att lyfta telefonluren för nästa samarbete. En återkommande plats i filmen är en trång studio som agerar Stephans transithall in i det undermedvetna – Bernal gör en fantastisk show av det – propagerande och poetisk om vartannat, med tusentals skilda synapsinfall strömmande genom sin nätta kropp. När Charlotte Gainsbourg är i ”studion” och gentilt manar honom att stöta på henne lite mer är det årets romantikhöjdpunkt.

Iscensättningen av kärleksmagi känns knäckande sann – hur man som blivande kärleksidioter ömsesidigt lämnar hallen öppen för en annan, någon som i viss mån blivit till en besannad fantasi genom krafter bortom ens kontroll (kemi? telepati? ödet?).

Men filmen stannar inte vid ren abstraktion. Gondry glömmer inte bort verkligheten som är komisk, lite klaustrofobisk och ständigt hotar att ta död på själva den vackra fantasin som föder fram karaktärernas kärlek. Sköra esteterna Gainsbourg och Bernal gör rollerna till sina fullt ut och har du empatisk förmåga kommer du garanterat att spänna dig mer än gång när romantiken på deras himmel skyms av personliga rädslor och tillkortakommanden. Ibland blir känslan av skräckslagen vanmakt så intensiv att man vill blunda. Det vägs upp av att filmen i övrigt bjuder på ganska mycket humor – såväl dialogdriven som slapstickartad. Jag lockas nästan att överse med de små stunderna när de extravaganta specialeffekterna brer ut sig på bekostnad av karaktärsfokus. Men det är en mindre blemma. Gondry vågar ta risker. Han är enligt egen utsago en regissör som behöver ett inslag av osäkerhet för att hålla sitt intresse vid liv. Hittills har riskerna inte slagit fel. Skulle mina hjärnceller någon gång läggas ut på entreprenad för renovering hade Michel Gondry fått egen husnyckel direkt.