Havsmonstret 2022

Animatören Chris Williams har redan en imponerande rad succéer i bagaget som “Vaiana”, “Mulan”, och “Frost” i olika roller från manus till regi. “Havsmonstret” är hans första för Netflix, men för maximal effekt bör den ses på storskärm!

 

Jag hade turen att få se filmen på den anrika gamla singelbiografen Paris, New Yorks enda som fortfarande är i drift, och som numera ägs av Netflix. Tillsammans med en grupp barn i olika åldrar och medförande vuxna, lät vi oss uppslukas av den spännande berättelsen (och ja, barnen var tysta och fokuserade under de nära två timmarna vilket är en bragd i sig!).

 

Sagan känns inspirerad av de fantasieggande sjöodjuren som avbildades på de gamla nautiska kartorna från 1500- och 1600-talet, men i den här världen finns de på riktigt. De är blodtörstiga odjur som med sina jättelika tentakler fångar skepp och drar ner dem i havsdjupet, så kungen och drottningen har skapat en flotta av monsterjägare som spårar upp havsodjuren och dödar dem (lite som valjakt, och scenerna kan nog uppfattas som rätt så råa för känsliga barn).

 

Den främsta monsterjägarteamet leds av Kapten Crows (Jared Harris) på skeppet “Inevitable”. Filmens inledning visar en liten (animerad) pojke som flyter på en planka i havet (riktigt vatten) efter ett skeppshaveri. En hopp framåt i tiden och han har vuxit upp till att bli den hyllade hjälten Jacob Holland (Karl Urban), som är utsedd att ta över kaptensrollen efter Crows, då denne ser på honom som sonen han aldrig fick.

 

Hollands legendariska bravader hyllas i en bok som barnhemsflickan Maisie Brumble (Zaris-Angel Hator) bär runt på. Hennes föräldrar var också modiga monsterjägare som dessvärre dukade under, och nu vill även hon ut till havs och jaga sjöodjur. Maisie, som är en uppfinningsrik liten tjej, lyckas smuggla in sig själv på skeppet “Inevitable” med hjälp av en tunna, och när besättningen väl upptäcker henne är det försent att skicka tillbaka henne till land. Äventyren kan börja!

 

Först och främst är animationen underbar; Disney-inspirerad med "Frost"-liknande folklorekänsla fast här lutar det mer åt gamla tiders Irland eller England, åtminstone vad gäller musiken (som för övrigt känns som lite blinkningar till “Pirates of the Caribbean” i säckpipsversion när de tuffa och bistra monsterjägarna dyker upp).

 

Som i alla animerade storbudgetfilmer för barn med hopp om framtida franchise har här skapats gulliga varelser, redo för eventuell framtida gosedjursförsäljning. Maisie och Jacob hamnar på en öde ö där de träffar ett blått litet djur som Maisie döper till Blå, och som blir deras följeslagare på äventyren. Men även det största och läskigaste sjöodjuret, som är rött och kallas Röd, är oemoståndligt söt. Åtminstone i närbild, vilket de båda hjältarna får uppleva lite väl intimt (som Bibelns Jona, men filmen i stort ska ha inspirerats av Moby Dick).

 

Här kanske de vuxna tittare kan gissa vartåt det bär - är monstren verkligen så hemska som de beskrivs i Maisies bok? Eller kan kriget ha startats av oss därhemma? Kungen och drottningen tycks inte vara särskilt sympatiska eller måna om sina undersåtar alls. Men här finns även Faustiska element mellan Kapten Crow och en häxa som kokar ihop ett gift åt honom som ska förgöra Röd, även om den tråden inte riktigt leder någonstans. Annars ligger filmen helt rätt i tiden med sin modiga, empatiska och kloka lilla hjältinna och dess budskap mot krig, samt uppmaning att ifrågasätta om något inte känns rätt, i stället för att tro blint på gamla skrifter bara för att det “alltid varit så”.

 

“Havsmonstret” bjuder på en riktigt fin och inspirerande filmupplevelse, och jag lämnar salongen med lust att sjunga sea shanties och längtan efter vågor och hav. Filmen har 100% på Rotten Tomatoes i skrivandes stund, och jag ger den full pott med tipset att se den på storskärm om chans ges!