Den hemliga trädgården 2020

När små flickor söker igenom stora hus finns chansen att de finner vägen till fantastiska platser. Men till skillnad från Häxan och Lejonet av C.S Lewis bygger ”Den hemliga trädgården” på ens inre fantasiliv. Frances Hodgson Burnett som skrev berättelsen 1910 skapade sin egen nisch med rättrådiga barn som kom till England från utlandet (ofta kolonierna) och bevisade sitt värde för omvärlden.

 

Här kretsar historien kring Mary som växer upp i Indien men berövas sina föräldrar i Kolera. I en fantasieggande stiliserad öppning ser vi att hon är en berättare som lever sig in i sina fantasivärldar. I en skrämmande scen ser vi hur hon gömmer sig undan strider och strax därefter får vi veta att hon förlorat sina föräldrar och skickas till sin morbror i England (en barsk Colin Firth). Han är en stel godsägare som hatar att bli påmind om sin döda fru och små flickors nyfikenhet (vilket närmast obebodda herrgårdar lockar till). Dessutom är han sjukligt överbeskyddande och håller sin sjuklige son Colin inlåst i hans rum.

 

Mary förvandlas på nolltid från osympatisk aristokratunge som inte kan klä sig själv till ett våghalsigt, välmenande energiknippe efter att hon möter upp med en snäll hushållerska, hennes yngre bror och en hund. Hunden agerar som bedårande pälsklädd deus ex machina som leder Mary till trädgårdens alla hemligheter som – givetvis - kastar ljus över både hennes och Colins förflutna. Filmen verkar inte veta hur den ska tackla hela den fantasieggande delen av historien. Mary segar sig fram i dyster belysning (realism!) innan man introducerar Colin med en liten surrealistisk sekvens som bryter av för att… chocka? Väcka publiken? Fan vet. Fingertoppskänsla saknas helt. Efter att Colin introduceras går saker plötsligt i expressfart med hushållets alla vuxna som oinspirerande kuliss.

 

Den stapplande regin förlitar sig inte på sina karaktärer för att föra historien vidare. Dialogerna finns mest där och känslostämningarna pendlar dit manuset för dem. Visuellt sett är den hemliga trädgården en tilltalande film, med sköna miljöer som kommer få trädgårdsfantaster på fall. Men ju längre man stannar desto mer falnar ens intresse. Marc Munden som regisserat har inte många långfilmer på meritlistan. Han lyckas inte särskilt väl med att förvalta berättelsen styrkor utan fokuserar på att visuella bländverk och banala intriggrepp ska få den att spira. Ibland blir det fånigt som när den fortfarande ensamma Mary ska tämja ”vildhunden” med köttpålägg. (Ren fantasy för varje hundägare!)

 

Colin Firths schablon till hjärtebruten aristokrat väcker varken känslor eller intresse. Istället är det nya talangen Dixie Egerickx som någotsånär bär filmen kan – och visst har hon utstrålning och charm, men hon har definitivt vuxit ur åldern där man leker med dockor. Bortsett från hennes uppenbara energi och några roliga replikbyten med filmens mellanmjölkskurk Mrs. Medlock (spelad av pålitliga Julie Walters) finns inte många körsbär att plocka. Agnieszka Hollands adaption från 1994 hade en långt bättre inlevelse för barns inre liv. Storyn är förvisso sympatisk (det är rätt svårt att misslyckas med den biten) men det banala utförandet saknar djup och mystik. Trots kullar, resliga träd och vattenfall förblir filmen grund som en vattenpöl. Magin förlorades på vägen. I slutändan blir ”Den hemliga trädgården” mindre hemlighetsfull och mer bara trädgård.