Det heliga trädets frukter 2024

Recensioner ska ju helst fokusera på filmerna i sig och inte en massa kringberättelser om hur filmen kom till och annat, men “The Seed of the Sacred Fig” är alltför sammanflätad med verkligheten för att den ska kunna ignoreras.

 

Det iranska dramat filmades i smyg efter att regissören Mohammad Rasoulof släppts ut från fängelset våren 2023. Hans brott? Att ha kritiserat kravallpolisens våld mot demonstranter när ett fuskbygge i staden Abadan kollapsat året innan och dödat ett 40-tal människor. Våldet dokumenterades på sociala medier vilket fick Abadans guvernör att beordra folket att endast följa den officiella mediabevakningen och inte de “rykten” som spreds på nätet.

 

När det sen tillkännagavs att “The Seed of the Sacred Fig” valts ut att tävla om guldpalmen i Cannes i våras, tog de iranska myndigheterna in skådespelarna och filmarbetarna till förhör. De förbjöds att lämna landet. Någon vecka innan festivalstart meddelade Rasoulofs advokat att denne dömts till åtta års fängelse samt prygel, böter och konfiskering av all egendom.

 

Men Rasoulof hade redan flytt landet via en lång och strapatsrik vandring. Han var på plats i Cannes för att ta emot priser för sin film, och hade med sig fotografier av skådespelarna. Rasoulof vistas nu i skyddat boende i Tyskland - en livsresa väl värd sin egen film!

 

Verklighet och fiktion rörs i ihop “The Seed of the Sacred Fig” vars inledningstext förklarar titeln och dess undermening. De flesta fikonträd är epifyter som växer med stöd av ett värdträd utan att skada det men Ficus religiosa, det heliga fikonträdet, är ett långlivat mördarträd vars rötter så småningom spränger sönder värdträdet inifrån. En tydlig fingervisning om vad dramat handlar om; en kärnfamilj som imploderar under trycket av en despotisk regim.

 

Patriarken Imam (Misagh Zare) befordras till utredare inom rättsväsendet - ett stort kliv i karriären upp mot en hägrande befattning som domare. Hans fru, Najmeh (Soheila Golestani) är överlycklig, och likaså tonårsdöttrarna Rezvan (Mahsa Rostami) och Sana (Setareh Maleki) som äntligen ska få egna sovrum i ny lägenhet från regeringen.

 

För att nå dit är det dock av yttersta vikt att familjen har ett oklanderligt rykte. Döttrarna måste bära sina hijabs korrekt, de får inte umgås med vilka kompisar som helst, och aldrig någonsin kritisera staten. Najmeh instruerar döttrarna nervöst och enträget. Hon är orolig för demonstrationerna ute på gatorna, över att Imam måste bära pistol som skydd om någon skulle vilja hämnas. Samtidigt är hon glad över att de ska få råd med en diskmaskin.

 

Men Imam är bekymrad. Det visar sig att hans jobb som utredare inte innefattar några utredningar alls. Han ska bara skriva under på att det utretts. Demonstrationerna gör att han får hundratals fall per dag att signera, människor som döms godtyckligt, ibland till döden, och det är tungt att bära. När sedan pistolen mystiskt försvinner, ett slarv som kan kosta honom många år i fängelse, brister det. Lever man i en otrygg värld där man ständigt måste vara på sin vakt, är det kanske inte så konstigt att samma känsla av fara och misstro smyger sig in i egna familjen, och trängda människor tar okloka beslut.

 

Filmen är nästan tre timmar lång och handlingen förs fram i lugnt tempo. Vad som tycks vara upptakten till ett familjedrama ger snart vika för en påtaglig känsla av annalkande fara utifrån. Demonstationerna intensifieras. Döttrarna smygtittar på våldsamma kravallscener filmade med mobilkameror som lagts upp på sociala medier. Det är verkliga klipp från demonstrationerna 2022 vilket gör dem svåra att se.

 

Den vackra iransk-kurdiska 22-åringen Mahsa Amini exempelvis, som arresterats för att hon inte hade på sig sin hijab på rätt sätt, och därefter dog under misstänkta omständigheter. (Här kan man inte låta bli att undra över hur det ska gå för skådisarna som filmats helt utan hijabs? Tanken svindlar.) Enligt TV:ns rapportering dog Amini av en hjärtattack, vilket föräldrarna i filmen väljer att tro på. För skillnaden mellan regimens sanning och folkets sanning är också skillnaden mellan gammalt och ungt.

 

“The Seed of the Sacred Fig” är ingen subtil film. Den rasar mot regimen och detaljerna hamras in med storsläggan. Men kameran är trygg och stadig och låter oss följa familjemedlemmarnas reaktioner i lugn och ro, och likaså ta in de vackra, ogästvänliga naturvyerna i den senare delen när filmen tar en mer thrillerlik vändning. En scen känns nästan religiöst vacker, som en gammal renässansmålning; Imam låter Najmeh tvaga honom, klippa hans hår och ansa hans skägg. Kameran visar ett uppgivet ansikte i närbild. Ritualen känns som en rening, pånyttfödelse eller kanske acceptans. För arresteringarna fortsätter, och likaså hans signeringar. En nedåtgående spiral. Det finns inga vinnare i den här filmen. Ingen lösning.

 

Måhända är resultatet inte helt utan brister, men det är ett viktigt testamente. Kuraget att våga göra en sådan här film, och lyckas filma den i hemlighet, är helt ofattbart. Rasoulof har bokstavligen satsat allt, och för det är han värd all beundran.